"Jag hade en konstant rädsla av att bli lämnad"
KRÖNIKA. Farzad Nouri tänker tillbaka på sin barndom. En tid utan mobiltelefoner då barnen var utomhus och lekte istället för att sitta vid datorn.
Mina föräldrar brukar alltid säga att jag är uppvuxen ute på gatan. Inte på det där sättet som rapparna pratar om, där min pappa drog och gatorna tvingade mig att sälja crackrocks redan som elvaåring. Nej, de menar att jag ofta var ute och lekte, sportade, busade. Jag glömde ofta bort att äta. Det pallade äpplet blev min lunch och middag. Jag var inte ensam, vi var alltid runt 30 ungar som kom och gick, det fanns alltid några att dra igång en rollerbladestennismatch med. Ja, vi hittade på alla möjliga idrotter när vi hade tröttnat på de vanliga. ??
På den tiden hade vi inga mobiltelefoner eller datorer, så vi fick plinga på eller ringa hem till varandra. Det jobbiga var inte att ringa hem till någon, det jobbiga för mig var att jag aldrig kunde ringa hem till mig själv och kolla om mina föräldrar var kvar hemma trots att jag varit ute i åtta timmar. Jag vet inte varför, men jag hade en konstant rädsla av att bli lämnad.
Varannan timme stack jag ifrån det vi höll på med för att gå in på min gård och se att lamporna i fönstret var tända.? Jag minns att jag alltid ställde mig på ”gränsen” till gården, blundade, knöt nävarna och bad ”snälla hoppas de inte har lämnat mig” och så klev jag in på gården och tittade upp mot fönstret. Sen sprang jag tillbaka, ”jag skulle bara dricka”, sa jag och så var matchen igång igen.? Hade jag tänt lite rökelser, satt mig i lotusställning och börjat humma så hade det varit rättvist att kalla det hela för en ritual. ??
Jag minns en dag när jag stod där och bad. Jag hade en extra stor klump i magen. Bad flera gånger, vågade inte ta klivet in på gården, tog mig tio minuter. Till slut tog jag klivet in, kliv som påminde om sådana jättesteg som bruden som ska gifta sig tar i kyrkan när hon ska bli överlämnad av sin far. Jag kollade försiktigt upp. Släckt. Mörkt i alla rum. Hjärtat började spela reggeaton.
Jag sprang in i min port, upp för trappan och plingade plingade plingade och bankade bankade bankade tills min hand blev helt svullen. Sen satte jag mig ner och började gråta. En halvtimma senare kom mina föräldrar. De undrade vad som hade hänt, jag förklarade att jag trodde de hade lämnat mig. ?De berättade att de bara varit ute och letat efter mig.? Vi hade ju inga mobiler.??
