Antropolog om Margaux Dietz: En folkbildare

Videon inleds med en fnittrande Margaux Dietz som till lekfull bakgrundsmusik upplyser tittarna om att det ligger en man och sover utanför hennes ytterdörr.

— Jag har låst dörren, vi ska ringa polisen, säger hon till kameran.

Men i stället för att ringa till polisen filmar hon den blodiga och tillsynes utslagne mannen och låter sin femårige son peta honom i sidan. När influeraren väl plockar upp telefonen går samtalet till den personliga tränaren – som råder henne att påkalla ordningsmakten.

Moraliskt förfall

Videon, som laddades upp på den egna Youtubekanalen med 290 000 prenumeranter, fick omedelbart stor spridning i sociala medier där domen blev hård.

Företag som haft samarbeten med Dietz gick snabbt ut och tog avstånd, och på Twitter, där influerarens namn toppade sökstatistiken i flera dagar, har ilskan varit närmast total.

Videon har plockats ned, och Margaux Dietz har gjort avbön i ett Instagraminlägg där hon betonar att hon inte uppfattade mannen som nödställd, att hon bett honom honom om ursäkt, och lovar bot och bättring.

Men kritikerna har inte låtit sig blidkas. Hur, undrar många, kan man göra underhållning av en hjälplös och skadad man snarare än att kalla på hjälp? Var, frågar sig andra, är medmänskligheten och civilkuraget?

"Går på magkänsla"

Det korta svaret är, enligt psykologen Siri Helle, att vi är djupt rotade i våra invanda mönster.

— Man stannar inte upp i stunden, frågar sig vad är bäst just nu, och fattar ett rationellt beslut, utan man går på magkänsla. Har man för vana att filma allting och lägga upp det, så är det vad man kommer att göra i en extrem situation, säger hon.

Människan är ett flockdjur med sociala normer som syftar till att gynna gruppens fortlevnad. Indignationen över videon är, anser Siri Helle, naturlig.

— En väldigt hårt kodad norm är att vi ska ta hand om varandra och hjälpa den som är utsatt. När någon bryter den normen skapar det reaktioner, just för att upprätthålla den. Man vill visa för både sig själv och andra att så här gör vi inte här.

Brian Palmer, socialantropolog och lektor i religionsvetenskap vid Uppsala universitet, har i många år skrivit och undervisat om civilkurage. Han tror ilskan handlar lika mycket om avsändaren som innehållet.

— Margaux Dietz har hundratusentals följare som ger henne sitt förtroende. Det förtroendet säljer hon, likt andra influerare, till företag som gör reklam för tonåringar och människor i 20-årsåldern, säger Brian Palmer.

— Det finns något cyniskt i det, och när en sådan person begår ett övertramp kan vi känna en viss skadeglädje. Att personen förtjänar kritik, eftersom hela affärsplanen kan uppfattas som oetisk.

Skratt på barns bekostnad

Sociala medier dryper av innehåll som gör underhållning av människor som, beroende på var man drar gränsen, kan anses befinna sig i en utsatt situation.

Vi skrattar åt barn som skräms till förtvivlan av sina föräldrar, åt människor som skadar sig och dråpliga situationer med berusade personer som filmas snarare än ges en hjälpande hand.

Samtidigt har vi vant oss vid synen av mobilkameror i luften i samband med olyckor och polisingripanden. På sociala medier går det inte sällan att följa terrorattacker i realtid, med närgångna bilder av döda och skadade.

Att plocka upp kameran och filma det avvikande har för många blivit naturligt och rutinmässigt. Så visar inte Margaux Dietz, med sitt sviktande omdöme, att hon helt enkelt är ett barn av sin tid?

Vi får å ena sidan lära oss att det är viktigt att vara medmänskliga och ta hand om varandra. Å andra sidan premieras, i de sociala mediernas tidevarv, att lägga upp roligt och extraordinärt innehåll.

— Vi försöker balansera det där. På så sätt, om trycket från sociala medier blir väldigt stort, så kan det gå ut över civilkuraget, säger Siri Helle.

Brian Palmer är inne på samma linje.

— Över huvud taget kan man säga att konsumentkapitalism uppmuntrar oss till en hög grad av självfokusering. Sociala medier accelererar detta i att det blir en tävling i att synas och gillas på ett sätt vi inte sett tidigare.

Ansvaret utspätt

Han konstaterar att det i större sammanhang sker en utspädning av det upplevda ansvaret. Det är okej att filma olyckan eftersom alla andra gör det – någon annan har säkert ringt polisen.

— Men om du ensam träffar någon i en utsatt situation så brukar ansvarskänslan vara större, säger han.

Margaux Dietz lyfts av vissa fram som en symbol för ett moraliskt korrumperat samhälle, där individen är så upptagen med att saluföra jaget att medmänskligheten i det närmaste gått upp i rök.

Sedan ett drygt decennium tillbaka kan alla i alla lägen ta högkvalitativa bilder och filmer och sprida dem vind för våg. Tekniken, säger Brian Palmer, har utvecklats mycket snabbare än etiketten och etiken som omgärdar, eller kanske snarare borde omgärda, den.

Beteendeförändringar, till skillnad från teknisk utveckling, går långsamt – och förutsätter diskussion. Därför har den utskällda influeraren, kanske något oväntat, enligt Brian Palmer fått till stånd något viktigt.

— Reaktionerna och diskussionerna som följt har varit otroligt viktiga och värdefulla. Det är precis det som krävs för att skapa etik och etikett. Så paradoxalt nog har Margaux Dietz gjort en stor insats för folkbildningen.