Filmrecension: Förutsägbart om slav på rymmen
Antoine Fuquas drama om den förrymda slaven Peter är plågsamt brutalt, men i grunden förutsägbart där Will Smith spelar för Oscarsjuryn.
Genre: Drama.
Premiär: 9 december 2022 på AppleTV+.
I rollerna: Will Smith, Ben Foster, Charmaine Bingwa.
Regi: Antoine Fuqua.
Speltid: 2 timmar och 12 minuter.
Åldersgräns: 15 år.
Betyg: + +.
"Ger man dem någonting så kommer de att ta över landet". Det är slavjägaren Jim Fassel (Ben Foster) som fäller repliken om afroamerikaner ungefär halvvägs in i "Emancipation", Antoine Fuquas plågsamma, men tyvärr rätt förutsägbara drama om slaven Peter (Will Smith).
Det går att förstå varför Smith så gärna ville göra den här filmen, för den som följer nyhetsrapporteringen från USA vet att medborgarrättsfrågan fortfarande är brännhet, 160 år efter inbördeskriget. Inte minst efter mordet på George Floyd och trumpismens intåg i politiken. Afroamerikaner diskrimineras på alla plan och många vita är fortfarande rädda för att de svarta ska "ta över".
Utgångsläget är sålunda perfekt för en episk storfilm i ämnet, baserad på den verkliga historien om slaven Peter, en riktigt matig huvudroll för en stjärna som Will Smith. Och hade Will Smith inte örfilat Chris Rock på Oscarsgalan i våras, då hade han nog blivit inbjuden igen för att ta emot en pris. Sådana här filmer är som gjorda för prisgalor.
"Emancipation" är också så påkostad, så vidunderligt vackert filmad i något slags grönsvart ton, så realistiskt brutal i alla sina skildringar av de vidriga skändningar slavarna utsätts för. De piskas, brännmärks, skjuts och slängs i massgravar eller får sina halshuggna huvuden uppsatta på pålar i marken.
Men inget är för övrigt så skrämmande som scenen när en liten flicka upptäcker Peter i sin trädgård och iskallt utbrister: "En rymling", medan hon febrilt ringer i klockan för att larma slavjägarna.
Som fånge hos sydstatsarmén får Peter reda på att president Abraham Lincoln har proklamerat att slavarna ska befrias. Kan han bara ta sig till Louisiana och nordstatsarmén blir han fri. Så han flyr. Resten kan ni räkna ut.
Själva grundhandlingen i Antoine Fuquas film är som hämtad från det där avsnittet av "Familjen Macahan", då Luke blev jagad tvärs över Amerika av en prisjägare efter att ha deserterat från nordstatsarmén. Berättelsen följer ett format, utan nyanser eller överraskningar och vändningar i historien.
Då hjälper det inte hur god tanken än var.
