I bok efter bok har Samar Yazbek på olika sätt skildrat krigets Syrien. 2011 gick hon i exil i Paris, men har hela tiden hållit nära kontakt med kvinnoföreningar och underjordiska motståndsgrupper som arbetat mot den nu störtade diktatorn Bashar al-Assad. Att se honom falla var för henne en lycka svår att beskriva.
— Det här är första gången i mitt liv som familjen Assad inte har makten. Det är som att vara i en annan värld, på en annan planet, säger hon och ger i nästa andetag uttryck för stark oro för det syriska folket.
Ändå vill hon flytta tillbaka. Hon tycks inte tveka.
— Inte alls, jag vill fortsätta mitt liv i Damaskus. Jag måste bara lösa allt det administrativa först.
Mirakel
När Aleppo föll följde Samar Yazbek utvecklingen "sekund för sekund" utan att kunna sova; något hon har svårt med även nu.
"Monstret" Bashar al-Assad har inte bara förstört landet utan också gjort Syrien till ett sekteristiskt samhälle, konstaterar hon – ett nytt inbördeskrig var hennes första skräck. Men islamiströrelsen Hayat Tahrir al-Sham (HTS) och dess ledare Ahmed al-Sharaa passerade olika regioner med kristna, alawiter, ismailiter och druser utan att attackera någon grupp.
— För mig var det ett mirakel. De har sagt att vi alla är syrier, men jag är rädd hela tiden, jag är rädd för kvinnornas skull.
Poeten Raafat Hekmat är sedan 2023 fristadsförfattare i Stockholm, men först efter "glädjechocken" när regimen föll kunde han andas ut. Han är misstänksam mot HTS och understryker att syrierna nu måste våga uttrycka sina åsikter "med full frihet".
— Vi behöver demokratiska val. Vi borde ge dem en kort tid – en eller två månader – medan vi kritiserar allt utan rädsla, medan vi ger dem förslag på vad vi anser om framtiden.
Tålamod
Raafat Hekmat såg det som sitt ansvar att skildra kriget – det ledde till att han fängslades och hans familj trakasserades. Han tror inte att det kommer att vara säkert i Syrien på minst ett år, och ber västerländska regeringar att ha tålamod.
— I Tyskland har man redan slutat ge asyl och folk där är rädda för att de inte kommer att ha någonstans att ta vägen. Så många i Syrien har förlorat allt, säger han och berättar att hans eget hus jämnades med marken 2013.
Han avvaktar utvecklingen i hemlandet från Sverige, men skriver med förnyad kraft.
— Jag skriver om personer Assad dödade, som ingen minns längre. Men jag minns, för jag levde där. Det är mitt ansvar.
