Redan att gå på teater är en politisk handling. Det anser Roland Schimmelpfennig, en av Europas mest uppmärksammade dramatiker, som hyllar Bokmässans stora satsning på dramatik. På teatern får olika synvinklar mötas, framhåller han.
— Man skulle kunna säga att konst inte kan förändra att folk dör eller lider. Men jag tycker det är ett av få sätt som finns att föra folk samman och det är pacifistiskt, säger Schimmelpfennig.
Hans signum är den kollektiva teatern som rymmer en mångfald av röster för att kunna skildra vårt mångbottnade samhälle.
— Då måste man också leta efter det vertikala snittet genom samhället, uppifrån och ned.
Aktuell antik
Till det 70-tal pjäser som Roland Schimmelpfennig har skrivit hör en uppdatering av antika dramer, i ”Anthropolis”. Antikens frågor om människans existens är ständigt aktuella, anser han.
— Kärnan i teater är människan som försöker förstå sig själv, och att se sig själv, det är enorma frågor som du aldrig blir trött på.
Men Athena Farrokhzad har alltid grubblat på vad som händer efter att de klassiska pjäserna tar slut. I ”Tragedierna” tar hon vid där Euripides, Sofokles och Aischylos sätter punkt, i tre nya dramer.
— På något sätt har jag haft en vag och oroväckande känsla av att det finns en tragedi som börjar först när ridån går ner, säger hon.
De antika dramerna är en källa för våra mest kända arketyper, framhåller Farrokhzad, som använder dem för att ”bråka” med föreställningen om vem som ska spela vilken roll i historien. Måste perserna alltid vara det förlorande folket och vad händer efter att Antigone har utmanat kung Kreon? Men Athena Farrokhzad visar också motståndets höga pris – och dubbelexponerar historien mot samtiden.
— Jag upplever ofta att de som sätter sig till doms över de motstånd och uppror som finns – som det palestinska motståndet – inte förstår, bryr sig om eller är engagerade i vilken situation som föranlett upproret, säger hon.
Motstånd
Samtidigt som Athena Farrokhzad fördjupar förståelsen för enskilda ställer hennes dramatik frågan: ska vi sörja i en evighet eller kan man förändra ordningarna som skapat sorgen?
I hennes ”Antigones arv” står det: "Konsten är den sista livsformen som kan tala om motståndet", och den tron präglar hennes bok.
— Råkar det bara vara så att de här kvinnorna i en evighet måste dö? Det tar jag avstamp i, och försöker skriva fram en annan ordning.
