Till en källare i Ukraina strömmar människor i alla åldrar för att se ny ukrainsk dramatik, även när bomblarmet ljuder. Oksana Hrytsenko minns hur folk i början av invasionen besökte även enkla uppläsningar.
— Folk vill verkligen komma till teatrarna och reflektera kring det de är med om. 2022 satt människor och grät floder, för pjäserna handlade om krigets första dagar, säger Hrytsenko – som besöker Bokmässan i Göteborg för att prata dramatik.
Intresset för ukrainsk teater har växt enormt de senaste åren. Oksana Hrytsenko var en av dem som 2019 grundade Dramatikernas teater i Kiev, då det knappt fanns någon modern ukrainsk dramatik.
— Teatrarna har i åratal baserat sin repertoar på Tjechov och andra ryska pjäser. Men nu är det tabu att spela dem så man har börjat ta fram både ukrainska klassiker och moderna dramer.
Om kollaboratörer
Hrytsenko är journalist och har bevakat både Rysslands invasion av Georgien 2008 och Majdanrevolten 2013–2014. Men 2019 kände hon sig utmattad, likt många kollegor, och sneglade mot dramatiken.
— Drama ger dig en annan möjlighet att beskriva din erfarenhet, att skriva om det som är viktigt och smärtsamt för dig. Det skiljer sig från journalistiken men har också en hel del gemensamt, säger hon.
I Ellerströms antologi ”Handlingar i krigstid”, med sju nyskrivna texter om kriget, bidrar Oksana Hrytsenko med ”Vittnen till en kalvs arkebusering”. Den handlar om en rättegång där människor anklagas för att vara kollaboratörer med ryssarna. Hon utgår från intervjuer hon gjorde i Charkiv-regionen.
— Ibland kan man se att folk har samarbetat med ryssar men i andra fall försökte folk bara överleva. I små byar finns ofta fejder som pågår i generationer, så när byn blir invaderad börjar folk anklaga grannar som de hatar.
Om kriget
På 1920-talet blomstrade den ukrainska teatern som en form av motstånd, men många av skådespelarna dödades i Stalins utrensningar. När ukrainsk dramatik reser sig ur askan igen är det erfarenheterna av kriget som dominerar.
— Det går inte att undvika, säger Hrytsenko.
I både sin journalistik och dramatik söker hon sätt att visa sanningen.
— När jag skriver som journalist kan jag inte garantera att det jag skriver är den fullkomliga bilden, jag kan bara garantera att det är vad jag ärligt upptäckt och att jag inte medvetet förvränger bilden, säger hon.
Men i dramatiken kan hon också skildra människor närmre.
— Bara om man kommer under personernas skinn blir pjäsen bra.
