Kön till Chimamanda Ngozi Adichies seminarium på Bokmässan ringlade kilometerlång. Hennes ”Drömräkning” är efterlängtad – det är hela tolv år sedan superhyllade ”Americanah” kom. Efter den romanen förlorade hon förmågan att skriva skönlitterärt.
— Skönlitteratur är mitt livs kärlek, det är ett kall och en gåva från mina förfäder. Att inte kunna göra det som är mest centralt i ditt liv är verkligen en hemsk känsla, säger hon.
Flera livsomvälvande förändringar spelade in, hon blev mamma och förlorade båda sina föräldrar. Sorgen efter pappan skrev hon om i en essä.
— Jag var verkligen pappas flicka, jag avgudade honom. Men jag var också mammas flicka och jag insåg inte det förrän hon hade dött. Det är väldigt sorgligt. Jag tror att vi ofta tar mammor för givet.
Mammor och systrar
Nya romanen är därför full av relationer mellan döttrar och mammor. Den handlar om fyra kvinnor som reser fram och tillbaka mellan Nigeria och USA, medan de vänder och vrider på sina drömmar om karriär och familj. Den romantiska kärleken är inte i fokus, systerskapet är viktigare.
— Jag har alltid hävdat att en djup, kvinnlig vänskap är revolutionär. För överallt blir flickor uppfostrade till att se varandra som rivaler, säger hon.
Hon ville skildra kvinnors liv och kroppar – så mycket är skambelagt, framhåller hon. En av kvinnornas berättelser bygger på riktiga händelser. Det handlar om städerskan som anmälde den franske politikern Dominique Strauss-Kahn för sexuella övergrepp på ett hotellrum.
Chimamanda Ngozi Adichie kunde inte släppa hur lätt det var att kölhala den svarta, fattiga och invandrade kvinnan i medierna.
— Det här var före metoo, innan kvinnor hade börjat berätta. Tre år senare hade det kanske varit annorlunda, då hade hon kanske fått rättvisa.
Självsäker
Tre av kvinnorna i boken kommer från privilegierade familjer, ett medvetet val eftersom Ngozi Adichie tycker att afrikansk rikedom sällan respekteras i väst.
— Om du är afrikan och rik betyder det att du måste vara korrupt eller har gjort något skumt, säger hon och lägger till att kapitalismen har blivit ”galen” med dess enorma gap mellan miljardärer och arbetare.
Flera av kvinnorna i boken är ambitiösa och självsäkra – något som präglar också Chimamanda Ngozi Adichie.
— Världen väntar sig inte att du ska vara självsäker som flicka, ofta stämplas det som arrogans eller att du är ”svår”. Men jag ifrågasatte aldrig det och det tror jag berodde på min mamma.
