I hela sitt liv har Chigozie Obioma velat skriva om inbördeskriget som slet Nigeria itu på 1960-talet, ända sedan han som sjuåring besökte de östra delarna av sitt hemland och såg hur människor lemlästats av striderna. Men eftersom han inte skrivit historisk fiktion förut var han nervös.
— Det handlar också om en händelse som är väldigt känslig i det nigerianska politiska landskapet, säger han.
Missa inget viktigt, följ oss på GoogleI ”Minoritetsorkestern” var berättaren en skyddsande och i den aktuella "Vägen till det nya landet” ger en siare röst åt både levande och döda.
— Min mamma sade att ”igbos tror att historien om krig inte bara ska berättas av de levande, för krigets natur är att skapa massdöd". Om endast de levande berättar historien, hur blir den då fullständig?
Strider i fokus
I centrum står Kunle, en blyg student som mot sin vilja dras in i kriget, på igbosidan. Igbofolket betonade jämlikhet, framhåller Obioma, och ville skapa staten Biafra i stället för att vara en del av de brittiska kolonisatörernas Nigeria.
— I flera koloniala konstruktioner i syd bildades nationsstaten bakvänt. Nigeria skapades och sedan var vi tvungna att bli nigerianer. Folk frågade sig: vad är en nigerian? En igbo och kristen eller någon som pratar hausa och är muslim?
De böcker Obioma har läst om Biafrakriget skildrar främst de civila. Han ville fokusera på slagen – och visar hur Kunle kastas mellan strider med en känsla av meningslöshet.
— Jag tänkte hur såg själva kriget ut? Vem ska skriva ”På västfronten intet nytt” om Biafrakriget?
Stammentalitet
Berättelsen utforskar gränsen för den fria viljan och det allmängiltiga i att bli indragen i något man inte bett om.
— Är det inte så för oss alla, ingen bad om att få bli född? Man bara föds in i en situation – där det är extremt fattigt till exempel.
Men kriget gör också paradoxalt nog Kunle mindre självisk, och avskräcker från nya konflikter. De etniska grupperna har inga problem att umgås nu, enligt Obioma.
Däremot tycker han att stamtänkandet är starkt i USA, där han bor.
— De är så religiöst stamtänkande i sin politiska tillhörighet att etnisk splittring bleknar i jämförelse. Du kan inte ens dricka kaffe med någon från det politiska motståndarlägret, säger han och lägger till att det leder till en kamp för att dominera den andra.
— Det är underkastelsens politik. Och det tar fram människors mest extrema sidor.
