Camilla Gervide: Är Justin Bieber den nye Elvis?

- 01/04/2011, 18:04 -
Camilla Gervide.
1 av 3

Camilla Gervide.

2 av 3

(AP Photo/Sony Music)

3 av 3

AP Photo/Thibault Camus

KRÖNIKA. Kommer N’SYNC bli ihågkomna på samma sätt som The Beatles? Det ser jag som högst osannolikt. Varför?

Jo, därför att vi helt enkelt har haft en inflation på musik. Musik är inte speciellt längre. Det var längesen köerna utanför skivaffärerna sträckte sig runt flera kvarter när det var dags för ett efterlängtat skivsläpp och människor kom gråtande ut genom dörrarna med sitt exemplar hårt tryckt mot bröstet. Nu för tiden får skivaffärerna stänga igen en efter en. Det är ingen som köper tryckta skivor längre, bortsett från ett gäng gamla rävar inne på Skivbörsen som vill ha det som det alltid varit. De som gnällde lite när utvecklingen gick från vinyl till CD men som fortfarande uppskattar att äga skivor och som sätter stor stolthet till sin skivsamling.

Tidigare styrdes och kontrollerades tillgången av musik på ett helt annat vis. Var det så att skivbolagen valde att inte släppa ett band och att det nu inte var så att du råkade bo i samma stad som bandet i fråga så var risken stor att deras musik aldrig nådde dina öron. För det fanns inget annat sätt att nå ut än genom skivor.

Och Radio. Men på radio spelade det som fanns utgivet på skivor. Indie var ett uttryck som inte skulle komma att myntas på flera år. Skivbolagen var envåldshärskare i distribueringen av musik.

Du fick det som de valde att du skulle få. Det tror jag är en av anledningarna till att Elvis fått den odödliga ikon-omnämnande som han än i dag besitter. Det fanns ingen som honom eller någon som kom ens nära. Han var en gud, en symbol för något nästan omänskligt.  I dag dyker nyheter inom musik, vad det nu är må röra sig om, upp i flock.

Alla skivbolag ska släppa pojkband eller tjejband eller idoldeltagare eller vad det nu än kan vara.

Och med släppa så menar jag inte släppa musik som på äldre dagar då det betydde att det var första gången som någon hörde musiken så vida du inte tillhörde produktionen. Med släppa i dag menar jag tidigarelägga en release eftersom skivan redan läckt på nätet och finns att ladda hem i torrentform tillsammans med några spår som inte ens är klara men som råkat hamna där ändå av någon klåfingrig typ med hala fingrar.

Spänningen är borta. Vem som helst kan få tag i vilken musik som helst, när som helst, oberoende av vart i världen de befinner sig. Det enda du behöver är en internetuppkoppling. Tror jag det, att ingen människa går och ställer sig i kön utanför skivaffären klockan 12 på natten för att invänta nya skivan från favoritartisten.

Favoritartist förresten?

Är det någon som ens har en sådan nu för tiden?

Ofta får man svaret att ”jag gillar den låten…och den låten…hon låter bra…han är snygg..” på frågan om vem som är deras favoritartist. Ingen lyssnar ju längre på ett helt album i denna ormgrop av musikaliska intryck utan man matas med enstaka låtar av en uppsjö av olika konstellationer.

Jag minns den spänning jag kände när jag satt med Britney Spears andra skiva i min hand. Året kan ha varit 2001 kanske? Jag minns den allra första debutspelningen av skivan samtidigt som jag följde med i texthäftet, tittade på alla bilder och läste tacktexten längst bak. Skrivs den ens längre? Orkar man tacka någon? Ingen läser ju den ändå. Det var en musikalisk upplevelse. Ett minne.

Nu tuggar jag mig igenom låt på låt på låt på låt av högst förglömlig musik som jag glömt bort innan sista noten ens klingat ut. 

Trots att Justin Bieber slagit i princip alla rekord som går att slå gällande musik så tvivlar jag på att han kommer gå ned i historieböckerna på samma vis som Elvis eller The Beatles. Musik i dag är en förbrukningsvara och saknar den tidlöshet som behövs för att få stanna.  För ingen kan väl jämföra exempelvis John Lennons låt ”Imagine” med ”Baby” av Justin Bieber..eller?

Med risk för att låta som en av de där gamla rävarna inne på Skivbörsen; men jag saknar den musikaliska magin. Jag älskar mitt Spotify, missförstå mig rätt nu, men jag saknar fjärilarna i magen och de otåliga fingrarna när man kämpade med att få av cellofanet runt cd-skivan. (Som för övrigt alltid var så förbannat svårt att få av med klisterlappar överallt)

Jag saknar att se fram emot musik.