Camilla Gervide: Att återupptäcka bortglömd musik

Är det inte fullkomligt underbart när man återupptäcker musik man glömt bort? Eller upptäcker musik man inte ens visste fanns?

Fenomen som Spotify, Itunes och Youtube har fått ta en del skit mitt i alla hyllningar och undertecknad har även hon skrivit en krönika om den musikaliska inflationen. Om faktumet att vi blir så totalt dränkta i nya musikaliska intryck att ingenting stannar kvar eller består.

Jag står fortfarande fast vid min åsikt att spänningen med ny musik är som bortblåst. Ingen skulle komma på tanken att köa utanför en skivbutik - någon av dem som ännu inte gått i konkurs alltså - för att köpa en ny platta.

Man kan lugnt luta sig tillbaka med datorn eller mobilen i handen och bara vänta på att musiken ska trilla in. Det är lite som ett pyramidspel. Har du alla tillbehör och du har spelat dina kort rätt så är det bara att ”cash’a” in till slut.

Det som däremot har hänt är att i och med program som Spotify där all världens tänkbara musik finns tillgänglig så kan jag hela tiden hitta musik som jag glömt bort alls fanns.

Musik som kanske spelades en massa på radio när jag först flyttade till USA och som väcker den där speciella känslan i bröstet på mig.

Det kan vara musik från ett av mina gamla Mr Music-kassettband som för längesen blivit bortsorterade till förmån för den mycket hippare CD-skivan.

Eller så kan det vara någon låt som bitit sig fast i huvudet utan att jag egentligen har en aning om vart den kommer ifrån.

Alla dessa pärlor kan jag nu hitta på Spotify med hjälp av lite klickande och en hel del klassiskt detektivarbete.

Genom att klicka mig runt och använda mig av funktionen ”related artists” så befinner jag nu i en äkta nostalgiresa medan solen skiner in på mig genom fönstret på kontoret.

Allt från Systrarna Graaf till M2M och CajsaLisa snurrar bland mina spellistor.

Ibland behöver musik inte vara så bra, den behöver bara betyda någonting bra. Ge en bra känsla.

”Fiskar som viskar” med Martin kan nog vara en av de fånigaste låtarna som någonsin skrivits men trots det så påminner den mig om någonting alldeles fantastiskt. När inledningen till denna skapelse sätter igång med ”Na nana nana nana” så ler jag bara.

Jag skäms inte ens. Det har jag inte vett till!

Varför skulle jag?