Stockholm

”Vi har alltid blandat oss med varandra”

Svante Pääbo, 2022-års mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin, växte upp i Bagarmossen med sin mamma. Nu är han verksam vid Max Planckinstitutet i Leipzig.
Svante Pääbo, 2022-års mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin, växte upp i Bagarmossen med sin mamma. Nu är han verksam vid Max Planckinstitutet i Leipzig. Foto: TT

Karriären började med att han torkade kalvlever från Konsum i smyg för att se om dna överlevde döden. Nu är Svante Pääbo Nobelpristagaren som lagt pensionsplanerna på hyllan och fortsätter jakten på det unikt mänskliga för att stilla sin nyfikenhet.


Fakta: Svante Pääbo om...

Vetenskapsskeptiker:

— Fakta och sanningen brukar komma ikapp. Vi kan sticka huvudet i sanden en tid men i slutändan måste vi konfrontera verkligheten. Men i ett vetenskapligt förhållningssätt ingår naturligtvis också att ifrågasätta och vara kritisk.

Sin framtidstro:

— I ett långa perspektivet har vi människor genomlevt istider, värmeperioder och andra utmaningar. Är det något som är typiskt mänskligt är det att vi är anpassningsbara. Vi bor från Arktis till tropiska regnskogar. Jag tror inte att människan kommer att dö ut.

Pensionsplanerna:

— De går sådär. Tanken var att jag skulle gå i pension i början av 2023 och bara arbeta deltid med en forskargrupp i Japan. Nu kommer jag att göra både det och fortsätta vid Max Plackinstitutet i 5-6 år till.

Han beskriver den moderna människan som vansinnig. Inga andra människoarter före oss har gett sig ut på Stilla havet utan att veta vad som kan finnas där.

— Och nu ska vi vidare till Mars, konstaterar Svante Päboo.

Där någonstans, i drivet att vilja upptäcka nya saker utan att vi kanske egentligen behöver det för vår överlevnad, ligger en del av det som är typiskt mänskligt. Genom Svante Pääbos upptäckter har vi fått helt ny kunskap om hur vi människor är besläktade med tidigare människoformer som neandertalare. Bland annat har han visat att neandertalare och Homo sapiens fick barn med varandra.

En sak som blivit klart genom arbeten som möjliggjorts tack vare tekniker Svante Pääbo har utvecklat är att människor de senaste 20 000 åren ofta har flyttat på sig och blandat sig med varandra.

— Det finns en naiv föreställning om att tidigare grupper var mer genetiskt enhetliga men det har visat sig inte stämma. När olika grupper har mötts har de nästan alltid blandat sig med varandra. Till och med när vi mötte neandertalare blandade vi oss med dem. Det är en nyttig insikt att ha med sig.

Det typiskt mänskliga

Svante Pääbo har under sin forskarkarriär bland annat kartlagt hela arvsmassan hos vår närmaste släkting, neandertalmänniskan. Han har också upptäckt att ytterligare en utdöd människoform existerade samtidigt som neandertalarna, den så kallade denisova-människan i Asien.

Funderingar kring vad som är det typiskt mänskliga upptar en stor del av Nobelpristagarens tid. Vad skiljer oss från andra människoformer? Generna kan förhoppningsvis ge en del svar.

— Vi moderna människor har utvecklat kultur och teknik som snabbt ändrar sig och vi har befolkat alla beboeliga delar av planeten. Varifrån kommer drivkrafterna till det? En del av bakgrunden är nog biologisk. Jag har en dröm att förstå åtminstone någon aspekt av detta.

Sin egen drivkraft att söka sig mot nya mål beskriver han delvis som en känsla av att vara missnöjd med status quo och att vilja undersöka om det kan bli bättre. Efter att som ung ha varit säker på att han skulle bli arkeolog och ägna sig åt fornegyptiska mumier kom han efter ett sommarjobb på Medelhavsmuséet i Stockholm på andra tankar.

— Jag kom tillbaka andra sommaren och upptäckte att det var samma människor som gjorde samma saker, diskuterade samma frågor och åt lunch på samma ställe. Det var lite för långsamt för mig.

När han nåtts av beskedet om nobelpriset firade Svante Pääbo med att hoppa i plurret.

Torkade kalvlever i smyg

Han vände sig i stället mot genetiken, ett fält som rörde sig oerhört snabbt på 80-talet. Som doktorand på ett labb i Uppsala började han fundera på om det gick att studera dna från döda vävnader.

— Jag testade det genom att köpa en kalvlever på Konsum och lägga i ett torkskåp på labbet för att se om dna:t överlevde. Jag var lite rädd för min handledare och gjorde det i smyg. Men mina meddoktorander märkte det eftersom en obehaglig lukt snart spred sig i labbet.

Svante Pääbo lyckades visa att det gick att ta fram dna från väldigt gamla vävnader och det blev en av grunderna till ett helt nytt forskningsfält, paleogenomiken, där man analyserar fossilt dna. Efter att ha disputerat började han arbeta i Berkeley, det enda labbet i världen som studerade fossilt dna.

Där i Berkeley mötte han också en annan aspekt av att vara människa.

— San Francisco var ett epicentrum för i aidsepidemin. Jag hade varit aktiv i gayrörelsen i Stockholm och engagerade mig i en frivilligorganisation som stöttade aidssjuka i Bay Area. Det var många i min generation och många vänner som dog under den tiden. Det var en erfarenhet som påverkade mig på många sätt.

Familjens andra nobelpris

Svante Pääbo har i flera sammanhang lyft fram sin mamma, kemisten Karin Pääbo, som sin stora inspirationskälla. Hon var den som tog med honom till Egypten som 13-åring där hans intresse för mumier och historia väcktes. Han pappa, Sune Bergström, fick Nobelpriset i medicin 1982. Men då fick Svante och hans mamma fira i smyg. Pappan var gift med en annan kvinna och hade en annan familj. Han träffade Svante på helgen under täckmanteln att han jobbade.

När Svante Pääbo nu kommer till Stockholm för att ta emot sitt pris är det i sällskap av sin hustru och sina två barn, 10 och 17 år gamla. Det anas ingen bitterhet när han pratar om pappan.

— Jag har alltid tyckt att det var sorgligt att pappa levde ett dubbelliv och att det måste varit jobbigt för honom och för hans andra familj. Som tur är har jag en bra relation med hans andra son och vi ska träffas när jag kommer till Stockholm.

Han ser fram emot Nobelveckan men tillstår att även en Nobelpristagare kan bli nervös av att hålla föredrag och framträda i sammanhang där ”man måste försöka säga något förnuftigt”.

— Jag har märkt att det finns en tendens att tro att jag som forskare ska ha åsikter och svar på frågor som ligger långt utanför mitt område. Men jag har naturligtvis inte mer insikt än andra om annat det jag jobbar med. Jag aktar mig för att breda ut mig om frågor jag egentligen inte vet någonting om.

— Men roligt ska det bli att komma till Stockholm.

Notifieringar

Slå på notifieringar för att få de senaste nyheterna från Nyheter24.