För ungefär 355 miljoner år sedan gick en liten ödleliknande varelse längs med flodkanten. Efter en kortare regnskur kom en till artfrände i motsatt riktning, och gjorde ganska djupa spår i sanden. Sedan kom ytterligare en.
— Men det är lite senare på dagen, det har börjat torka lite, så spåren är inte lika tydliga. Dessutom hade det djuret bråttom, så klorna har lämnat långa repor, säger Per Ahlberg, professor vid Uppsala universitet och en av forskarna som studerat spåren.
Senare har de torkade spåren täckts av sediment och begravts. Efter eoner av tid dök de upp i ett sandstensblock strax utanför Melbourne i Australien, upptäckta av en glad amatör.
"Tydliga klor"
Det här är långt före dinosaurierna, strax efter att de första ryggradsdjuren kravlat upp på land. Här förgrenas de i amnioter – som däggdjur, dinosaurier, fåglar och kräldjur kommer ifrån – och groddjur. Åldern är extra viktig i sammanhanget. Spåren är nämligen 35 miljoner år äldre än alla andra amniotfynd.
— De ser ut ungefär som fotspåren från en ödla i dag, med ganska långa tår och med tydliga klor som ger märken i sedimentet. Klor är ju en grej som amnioterna har uppfunnit. Man finner egentligen inte klor hos andra grupper av landryggradsdjur, säger Per Ahlberg.
Om amnioter fanns så tidigt innebär det att avancerade landryggradsdjur måste ha uppstått tidigare än vad forskarna trott, under den så kallade Devonperioden då de första landryggradsdjuren klev upp på land.
Så fotavtrycken visar dels att amnioter är äldre än vad forskarna tidigare trott, dels att det handlar om relativt avancerade djur.
— Det är ju osannolikt att det bara fanns en art som knatade omkring där. Sannolikt har vi en hel fauna av olika djur här, säger han och fortsätter:
— Men grejen är att vi har inte hittat dem ännu.
"Vore underbart"
Det låter som stora slutsatser att dra utifrån några få spår och Per Ahlberg räknar med att studien får en del kritik av kollegor. Där stenblocket hittades har många fiskfossilfynd gjorts. Kanske kan där gömma sig fler spår även från andra landlevande varelser.
— Mer fotspår vore ju fantastiskt. Skelettmaterial vore också underbart. Det skulle ju ge en helt ny dimension, säger han.
Fotavtrycken avslöjar i och för sig mycket:
— Vi kan se hur de rör sig.. Men den enda del av djuret vi faktiskt får se är ju fotsulorna. Och det är lite begränsande.
