I en taxi hem från Arlanda, sent under natten till lördagen, ställer Joakim Medin upp på en första intervju med sin arbetsgivare Dagens ETC.
— Trycket över bröstet försvann så fort vi lättade från marken och vi började åka hemåt. Det har hänt otroligt fort det här, det kom från ingenstans i går eftermiddag, säger han till tidningen.
Att han nu släppts och hinner delta när höggravida hustrun Sofie Axelsson ska föda parets första barn är en obeskrivlig lycka, berättar han – samtidigt som han känner ilska över den förlorade tiden, veckorna i ovisshet och "de fullständigt absurda anklagelserna".
Tiden i fängelset, där han var inlåst i en cell på 18 kvadratmeter, beskriver han som påfrestande.
— Det finns inget. Du får köpa allt. Om du vill äta med bestick från en tallrik, kunna städa din cell – du måste köpa allt. Och det finns ingen information, inga översättningar om hur man begär saker från ledningen. Jag har fått hjälp av grannar i andra isoleringsceller som ropat hur jag ska göra och stava när jag skrev lappar för att begära saker.
Trots det behandlades han relativt väl och fick rikligt med mat, berättar Medin för Dagens ETC, och tillägger att upplevelsen gjort honom ännu mer motiverad att bevaka auktoritära krafter journalistiskt.
