Sverigedemokraternas vitbok har offentliggjorts. I den slås det fast att det finns ett tydligt nationalsocialistiskt arv med antisemitiska uttryck och rasideologiska idéer hos partiets grundare.
— Det är egentligen inget nytt i boken, men det var ju heller inte ambitionen. Det är en saklig framställning av partiets mörka historia. Det finns ingen analys, en sådan hade kunnat ge vägledning till varför SD gjorde vägvalet de gjorde (när de inledde förändringsprocessen), säger Christer Mattsson, som är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
Inga skelett
Mattsson, som bland annat forskar om radikaliseringsprocesser hos individer och grupper i högerextrema och nationalsocialistiska miljöer, har läst den drygt 800 sidor långa boken. Och enligt honom finns det inga skelett kvar i SD-garderoben.
— När jag fick boken hade jag en lista med teman och händelser som jag undrade över. Jag kunde bocka av allting, så jag kan säga att jag inte känner till något lik som skulle kunna ligga där.
— Det som är intressant är vad man gör med arvet nu.
I sitt tal i Almedalen bad partiledaren Jimmie Åkesson om ursäkt till Sveriges judar för SD:s historia.
— Partiet uppstod ur den nationella rörelsen. Med den fick de med sig ett socialnationalistiskt arv, antisemitism, rasideologi, exempelvis. Arvet kommer med individer, men det är inte individerna som är problemet, problemet är att det var möjligt för individerna att verka i partiet och att de tilläts göra det, säger Mattsson.
Kollektiv skuld
När vitboken offentliggjordes sade partitoppen Mattias Karlsson – som gick med i SD 1999, fyra år efter att förändringsprocessen mot att bli en kulturnationalistisk konservativ bred folkrörelse hade inletts – att han inte har någon personlig skuld.
— Få i SD i dag var aktiva under de prekära åren. Men det spelar mindre roll. Det går inte att individualisera skulden eller arvet. Det är inte en fråga om den enskilde personen var ansvarig. Sitter man i ledningen för en organisation som har det här arvet så bär man på kollektiv nivå skulden. Jag tror att alla skulle känna en trygghet i om de sade att ”ja, vi har det här arvet och det är en skuld, och för den skulden vill vi be om förlåtelse”, säger Christer Mattsson.
