Utsatta människor på knä, med pappmuggar och handskrivna kartongskyltar som vädjar om pengar blev snabbt en del av den svenska stadsmiljön i början av 2010-talet.
Vid den tiden fanns en stark självbild i Sverige om att vi som land inte kriminaliserar fattigdom, enligt Erik Hansson, lektor vid Uppsala universitets kulturgeografiska institution, som forskat om den svenska relationen till tiggeri.
— Här finns en paradox, för det fanns ett övergripande begär att man ville få bort tecken på fattigdom, utan att behöva förbjuda den.
Att ställas inför någon som tigger tvingar personen i fråga att ställa svåra moraliska och psykologiska frågor om sig själv. Är jag god eller inte?
— Det är emotionellt krävande, oavsett vilken ideologi man har, säger Erik Hansson.
Under måndagen presenterade regeringens utredare Krister Thelin sin utredning om ett nationellt tiggeriförbud, som landade i att ett sådant inte behövs.
Ändrades med pandemin
I samband med pandemin minskade antalet personer som tigger, enligt både Erik Hansson och Elin Gert, som är verksamhetschef vid Stadsmissionen Örebro. Men även efter att världen öppnat upp igen förblev antalet som tigger lägre än under 2010-talet.
Vid Stadsmissionen i Örebro märktes ett så pass stort skifte i antalet personer som behövde hjälp att man förra året genomförde en kartläggning.
Genom att dels söka upp personer som tagit del av deras verksamheter tidigare, och fråga vart de tagit vägen och varför, samt höra med andra stadsmissioner runt om i Sverige, fick de reda på att de flesta sökt sig till andra platser i Europa.
— Den största anledningen var att det inte finns kontanter i Sverige längre, säger Elin Gert.
Flera vittnade också om att det sociala klimatet blivit mycket tuffare under de senaste åren i Sverige.
— Det gick från att man antingen bara blivit ignorerad, eller åtminstone pratad lite med, till att man blivit direkt förolämpad av folk som kom ut från mataffärer.
”Blir mer bortkörda”
Enligt Erik Hansson skiftade mycket redan 2018, då enskilda kommuner, med skånska Vellinge i täten, drev igenom en möjlighet att tillämpa Sveriges redan existerande ordningslag för att förbjuda ”passiv penninginsamling”.
Efter det avtog debatten om huruvida tiggeriförbud gick emot den svenska bilden av ett välfärdsland eller inte, säger han.
— De blir mer bortkörda av ordningsvakter och poliser, även om de inte gjort någonting, säger Erik Hansson.
Men behovet hos de utsatta antas inte ha förändrats till det bättre. Många av de som är kvar i Sverige tros hellre panta burkar, eller söka sig till den svarta arbetsmarknaden.
— Grundproblemet är ju inte borta. Det finns fortfarande människor som lever i utsatthet. Man har bara flyttat problemet, säger Elin Gert.
