Domen gällde ett mål där en ung person var misstänkt och sedermera häktad för mycket allvarlig brottslighet. Förvaltningsrätten och kammarrätten menade att de misstänkta brotten var skäl till att kunna omhänderta personen enligt LVU, vilket alltså även Högsta förvaltningsdomstolen anser.
Man noterade att det i förarbetena till LVU eller dess föregångare inte har framgått att det ska krävas en fällande dom i ett brottmål för att det ska kunna motivera ett tvångsomhändertagande.
Den unga personen som målet avsåg friades sedan på samtliga åtalspunkter.
