"Juholt bäst i debatten - men saknar förslag"

När Fredrik Reinfeldt ledde alliansen till seger i valet 2006 var det många aspekter som spelade in. En av de viktigaste var Reinfeldt själv och det faktum att han inte var Göran Persson. Nu har alliansen, moderaterna och Fredrik Reinfeldt vunnit två val och Håkan Juholt är ny ledare för socialdemokraterna och oppositionen. Och deras första stora duell, onsdagens, visade att pendeln svängt åt andra hållet.

En av Håkan Juholts största styrkor i dag är att han inte är Fredrik Reinfeldt.

Där statsministern framstår som pompös, tjatig och enträget förnekande att problemen är så stora som de beskrivs framstår Håkan Juholt som verklig, engagerad, förbannad och med sikte på att verkligen förändra. Däri ligger en av de stora styrkorna i Juholt och det blev extra tydligt i partiledardebatten.

Reinfeldt suckar irriterat och skakar på huvudet. Juholt går till attack och angriper orättvisa efter orättvisa med högt tonläget. ”Vem har gett dig de här idéerna? Var får du inspirationen till det här? Vem har sagt till dig att detta är rätt väg?” undrar s-ledaren. Han målar därmed framgångsrikt ut Reinfeldt som en statsminister som agerar utan folkligt stöd för reformerna, en extra viktig poäng när regeringen styr i minoritet.

Där Fredrik Reinfeldt lovar 300 000 framtida jobb säger Juholt att vi måste ha en högre ambition för Sverige än att barn ska gå fattiga, arbetslösa ska få en allt mer pressad tillvaro och sjukskrivna ska kastas ut ur försäkringssystemet. Håkan Juholt för i partiledardebatten fram en samhällskritisk retorik där det blir tydligt vem som är ansvarig för det dåliga. När Håkan Juholt nästan väser fram angreppen förstår vi att han menar allvar. Att han brinner för förändring.

Hans brist är att hans retorik inte än så länge backas upp av några särskilt stora förändringar i form av förslag. Han säger sig vilja omreglera eller återreglera elmarknaden. Möjligen också apoteken. Tydligt och radikalt. Men inte något man vinner val på eller förändrar samhället genom. Han säger också att han inte ser några möjligheter till stora skattehjöjningar. Något som gör det betydligt mindre trovärdigt när han säger sig vilja göra helt andra satsningar än regeringen. Där har Reinfeldt än så länge öppet mål. Han står tydligare för den politik han för än Juholt gör när man nosar bakom retoriken.

Men statsministerns oerhört enträgna tjat om det finanspolitiska ramverket väcker  å andra sidan varken känslor eller sympati hos någon annan än typ Anders Borg. Det är mer att betrakta som en varning till övriga partier, en signal om att minoritetsregeringen vägrar låta sig sidsteppas i viktiga reformfrågor, en signal om att Reinfeldt är förbannad över de tillfällen då oppositionen fällt regeringen.

Bland övriga partiledare stack framför allt en totalförvirrad Jan Björklund ut samtidigt som Gustav Fridolins anförande var så tråkigt korrekt och duktigt att man nästan somnade. Även Lars Ohly och Maud Olofsson hade medelmåttiga dagar på jobbet. Jimmie Åkesson har ett stort självförtroende i debatten numera och klarade sig ofta bra i replikskiftena, även om hans politiska förslag sällan eller aldrig är lika skarpa. Göran Hägglund hade ett oerhört behov av att visa att kd är intressantare än sina opinonssiffror. Det lyckades han nog med och han gav ett intryck av lagom mycket känsla kombinerat med lagom mycket analys.

Men 30-procentspartiernas insatser var nyckeln i onsdagens debatt. I mina ögon tog Juholt hem den enkelt.

Att han än så länge inte har en politik som motsvarar den upprörda argumentationen är dock ett problem han måste lösa. Snabbt.