Eric Rosén: "Det här räcker inte - inte på långa vägar"
KRÖNIKA. I dag är det tio år sedan svenske journalisten Dawit Isaak arresterades i Eritrea. Fortfarande har den svenska diplomatin inte lyckats få Isaak fri eller ens ställd inför rätta.
Vi har alltid varit lite återhållsamma med de öppna konflikterna i Sverige. Det speglas också i hur vi beter oss i den internationella politiken.
Tiden då Olof Palme stod och gormade om Apartheid hit och ”Dessa satans mördare” dit känns avlägsen och kanske till och med omodern i en era då federationernas och unionernas röster nästan helt ersatt de små nationernas eventuella egna protester.
Och Sverige har ju faktiskt sagt att vi vill att Dawit Isaak släpps fri.
Det har vi ju faktiskt. Ju. Vad mer kan man göra?
Man kan förstås begära möte med Eritreas president och sedan, uppgivet och lite visset, konstatera att presidenten inte hade nån lust. Fredrik Reinfeldt beskrev på torsdagen den eritreanska diktaturen som att den är ”sluten” och inte har nån lust att ”svara på vårt sätt att tänka”.
Det får man ge den svenska statsministern att det är en korrekt beskrivning.
Man kan ju också tycka att Sveriges strategi, egentligen hela vägen från att Dawit arresterades den 23 september för tio år sedan, varit för mjäkig och för dålig och för ineffektiv. Ingen tycks liksom ens ha trott sig kunna få honom frigiven de senaste åren. Man framför sina beklaganden med ungefär samma spänst och resonans som vissa genom åren fört fram bleka slentrianmässiga önskemål enligt standardmallen om mer demokrati under besök i Nordkorea.
Jag menar inte att man ska förklara krig mot Eritrea och jag menar inte att man ska spåra ur fullständigt men jag kan tycka att det under alla dessa år borde ha testats fler alternativ och att man även i kommunikationen med svenska folket kunde ha varit tydligare med vad man gör och hur viktigt det är att andra länder inte fängslar svenska medborgare bara för att de har lust.
Det är liksom ingen annan som kommer att göra det. Det är liksom ingen annan än den sittande svenska regeringen, vare sig den är moderat eller socialdemokratisk eller något annat, som man kan vända sig till med förhoppningar om tyngre påtryckningar.
"Vi är tydliga med att vi tycker att Dawit Isaak ska släppas fri, inte minst av humanitära skäl." säger Fredrik Reinfeldt när Isaak har suttit i en liten cell i tio år och det är så skarp han är beredd att bli.
Det räcker inte. Det är för fan inte ens nära.
