Lördag 18 Sep
Stockholm

Nathalie, 20, drabbades av anorexia: "Folk stirrade på mig men jag märkte ingenting"

Nathalie när sjukdomen var som allvarligast.
1 av 6
Nathalie när sjukdomen var som allvarligast. Foto:
Nathalie under sjukdomsperioden.
2 av 6
Nathalie under sjukdomsperioden. Foto:
Nathalie tillsammans med sin pojkvän Andreas.
3 av 6
Nathalie tillsammans med sin pojkvän Andreas. Foto:
Före- och efterbild.
4 av 6
Före- och efterbild. Foto:
Nathalie Ström.
5 av 6
Nathalie Ström. Foto:
Nathalie mår bättre nu.
6 av 6
Nathalie mår bättre nu. Foto:

När det var som värst vägde Nathalie Ström under 40 kilo till sina 174 centimeter. – Alla pratade om mig men ingen pratade med mig, säger hon till Nyheter24.

Kommentera (3)
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Om Nathalie

Nathalie Ström är 20 år gammal och är bosatt i Gävle. Hon läser första året på socionomprogrammet på Högskolan i Gävle.

Nathalies råd till andra

– Våga prata med någon, även om det låter klyschigt. Om man inte har någon så får man hemskt gärna ta kontakt med mig, jag svarar så fort jag kan. Man ska aldrig behöva gå igenom sådant här ensam, säger hon och fortsätter:

– Det finns stöd och det är guld värt. Det bästa är att ta tag i sina problem direkt.

Läs mer hos Vårdguiden  om hur du kan gå tillväga.

Nathalie Ström är 20 år gammal och bosatt i Gävle. Utåt sett framstår Nathalie som vilken ung tjej som helst. Sprallig, glad och hungrig på livet. Det folk inte vet är att hon varit nere på botten och fått kravla sig upp därifrån.

Hon är själv osäker kring hur allt egentligen började. 

– När jag slutade med både fotboll och innebandy så tränade jag väldigt lite. Jag har alltid varit matglad och inte tänkt så mycket på kalorier. Jag har inte varit rädd för mat egentligen, utan har ätit det mesta men alltid haft koll på vad som är bra och mindre bra mat, berättar hon för Nyheter24.

"Blev lite mycket pommes och cola"

När hon slutade med sporterna byttes aktiviteterna ut mot myskvällar med kompisar. Matvanorna som hon var van vid ändrades snabbt. Den hemlagade husmanskosten byttes ut mot snabbmat från McDonalds.

– Jag gick upp kanske fem-sex kilo under den här perioden men det var inget jag tänkte på eller ens brydde mig om, förutom att jag kände mig lite lat ibland.

Började träna

Nathalie började under våren 2012 följa med sin pojkvän, Andreas, till gymmet. Tanken från början var bara att Nathalie skulle gå ner de där extrakilona som hon la på sig under myskvällarna.

– Jag började köra styrketräning med honom två till fyra gånger i veckan och försökte i samband med det undvika en del onyttigheter.

Det byggdes upp successivt

Det började bra. Nathalie nådde sin målvikt på ett hälsosamt sätt. Efter det, runt hösten 2012, blev det inte så mycket träning utan i stället trappade hon ner på matintaget.

– Jag åt mindre men fortfarande långt ifrån för lite. Jag tappade vikt omedvetet under den här perioden.

Nathalie berättar att hennes mamma sa åt henne att hon inte behövde gå ner mer. "Du är jättefin som du är, inge mer nu".

Hon började att träna på gym igen och låg på ett normalt BMI fram tills i januari 2013.

Under en praktik Nathalie hade den vintern minskade hon portionerna i matlådan. Hon vet inte varför hon gjorde det men tror att det kan bero på en omedveten tanke i huvudet. 

– Jag minns att pappa och min pojkvän klagade på det. Jag visste inte varför jag gjorde det då det inte var meningen att jag skulle gå ner i vikt.

Träningen blev ett beroende

Tre dagar på gymmet blev snabbt fem och mer allteftersom. Nathalie började ge sig själv förbud mot olika saker att äta.

– Det började med godisförbud i en vecka. En vecka som ledde till flera veckor och därefter månader. Vikten dalade neråt och lyckan inom mig växte. Särskilt när min omgivning uppmärksammade hur flitig jag var med träningen.

Avstängd från gymmet

När sommaren närmade sig började Nathalie träna sex dagar i veckan. Hon klev upp klockan fem varje morgon för att åka till gymmet och träna innan skolan.

Gymmet som Nathalie tränade på började lägga märke till hennes viktnedgång. De började ifrågasätta hennes övertränande och frågar om hon verkligen åt som hon skulle. Nathalie svarade givetvis ja.

– Efter ett tag märkte de att jag hade ljugit och de stängde av mig tills jag var på bättringsvägen. Ett beslut som jag i dag är tacksam över.

Nathalie berättar att när det var som värst i träningsväg fick inte ens hennes pojkvän sova hos henne.

– Det skapade kaos när jag skulle upp tidigt för att hinna med mina minst två timmar långa pass innan skolan. Jag ville inte heller ha någon i min närhet under den här perioden, jag var som ett tomt skal.

Familjen satte sig ner med Nathalie i hopp om att få henne att ändra på sin livsstil. De försökte få henne att inse allvaret med att äta så pass lite och träna så mycket som hon gjorde. Ett försök som var förgäves då Nathalie inte såg problemet med hennes livsstil då hon hade intalat sig själv att den var hälsosam.

Livrädd för kolhydrater

Frukosten bestod av en smoothie gjord på banan och bär. Ibland ett ägg till. Därefter gick hon ut och sprang ungefär en mil. Lunchen bestod oftast av lite grönsaker med fisk eller kyckling. Hon åt sällan upp det som var på tallriken. 

Middagen åt hon tillsammans med sin pappa då han skulle kontrollera att hon verkligen åt.

– Han tvingade mig att äta kolhydrater, något som jag då var livrädd för.

Åt lite nötter till middag

Nathalie jobbade under sommaren 2013 på en golfrestaurang i Trosa. Något som hon sett fram emot då hon själv skulle få bestämma över sina matintag och sin träning.

En dag efter jobbet bestämde sig Nathalie för att gå ut och springa. Hon berättar att hennes pojkvän försökte hindra henne men att hon övertalade honom genom att säga att hon bara skulle ut på en kortare runda. Han följde i stället med henne ut men de hann knappt springa 200 meter innan Nathalies kropp gav upp.

– Jag kunde inte springa, det gick inte. Jag kunde bara inte hur mycket jag än försökte. Jag blev arg, grät och huvudet skrek därinne. Min pojkvän fick hålla i mig då jag höll på att ramla ihop.

Nathalie berättar om hur hennes pojkvän tvingade henne att besöka en vårdcentral på plats. Där gjorde de en hälsoundersökning och kom fram till att läget var akut. De hänvisade henne att åka tillbaka till Gävle och söka vård direkt. En vecka senare kom hennes pappa och hämtade henne.

Kosten i Trosa hade bestått av en näve bär till frukost, lite fisk till lunch, ibland lite nötter till middag och ibland ingenting alls. Nathalie berättar att hon gjorde allt hon kunde för att dämpa hungerkänslorna. Extrema mängder vatten och onormalt mycket tuggummi var en vardag under den perioden.

"Alla pratade om mig, ingen pratade med mig"

Nathalie berättar att när hon kom hem så brast hennes mamma ut i tårar.

– Hon hade inte träffat mig på hela sommaren. Folk stirrade tydligen på mig men jag märkte ingenting, jag var död inombords. Alla pratade om mig, ingen pratade med mig.

Nathalie fick hjälp hos Ätstörningskliniken i Gävle.

– De gav mig ett matschema som jag skulle följa. Gjorde jag inte det skulle jag bli tvångsinlagd.

Accepterade sjukdomen

Under sommaren 2013 kände sig Nathalie tvungen att ta sig ur det. När samtliga personer i hennes omgivning sa åt henne att söka hjälp och att hon riskerade att bli tvångsinlagd så kom verkligheten ikapp henne.

– Alla andras liv pågick medan mitt stod still.

Nathalie fick diagnosen Anorexia nervosa.

När det var som värst

Nathalie berättar om en värld full av lögner och kontroll. Ett alternativt universum där hon själv stod utanför sin kropp och bara kollade på medan hon gjorde sig själv illa. I dag förstår hon inte hur hon kunde utsätta sig själv för allting. Jag vägde under 40 kilo till mina 174 centimeter när det var som värst.

– Det är som att jag har minnesluckor från när jag var som sjukast. Antagligen för att hjärnan inte fungerade som den ska vid svält. När jag tittar på gamla bilder så ser jag knappt att det är jag.

Nathalie berättar att när hon väl påbörjade sin behandling förvandlades hon till en helt annan människa. En människa som hon i dag inte känner igen.

– Jag var världens hemskaste människa. Jag skrek, grät och hade sönder saker. En gång slet jag sönder min tröja vid matbordet på grund av all ilska jag kände mot sjukdomen och mina anhöriga som tvingade mig att äta, mina närmaste fick ta mycket skit. 

Hon fortsätter:

– Trots att jag matvägrat, skrikit och varit så arg på dem har de stått kvar och suttit med mig tills varje smula varit i min mun. Jag behövde aldrig under det första halvåret äta själv utan alla det fanns alltid någon som stöttade mig. Utan dem hade jag aldrig någonsin stått där jag är i dag. Jag är dem evigt tacksam.

Vägen tillbaka

Nathalie berättar att hon tog sig tillbaka med hjälp av sina anhöriga och med sin egen vilja.

– Även om sjukdomen hade övertaget med 90 procent fanns det tio ynka procent som var stark, min inre vilja och drivkraft att bli frisk.

Hon menar att det värsta hon gick miste om under perioden var tid.

– Tiden jag tog ifrån mina föräldrar och min pojkvän. Den kan jag aldrig ge tillbaka, och fortsätter:

– Jag vill tacka alla som har stöttat mig via sociala medier. Det har betytt otroligt mycket för mig.

Utskriven sedan en månad tillbaka

Nathalie är ännu inte fullt frisk, däremot så är hon fysiskt återställd. Hon skrev själv ut sig från ätstörningskliniken för ungefär en månad sedan.

– Jag vet inte om man kan bli 100 procent frisk efter en ätstörning då jag tror att den alltid lever kvar. Jag måste lära mig leva med den och ständigt vara vaksam över min relation till mat.

Kommentera (3)
Kopiera länk
Dela