Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Natalie, 29, om förlossningstraumat: "Jag ville döda mitt barn"

- 31/03/2017, 21:43

Det fanns stunder då Natalie valde mellan att begå självmord eller döda sitt eget barn. Nu vill hon bryta tabun kring de mörka känslorna.

De första två månaderna som nybliven mamma var Nathalie, 29, helt ensam med sin dotter Julia, omgiven av riktigt mörka tankar som få vågar sätta ord på.

– Alternativen var till slut att hänga mig själv eller dränka henne. Hänga mig själv stod högst på listan, säkert tio gånger om dagen, säger Natalie till Nyheter24.

I sociala medier matas vi konstant av bilden av perfekta familjer, lyckliga par och glada barn.

Bildkälla: Pixabay

Natalie såg fram emot att stolt få visa upp sin växande mage. Hon och hennes sambo "svävade på små moln" när hon blev gravid som 21-åring.

– Eller, det var nog mest min sambo som gjorde det ärligt talat. Jag var bara ung och naiv, jag trodde vårt liv skulle bli bättre med en bebis. Men sanningen är att jag aldrig någonsin har velat ha barn egentligen, jag tycker inte ens om barn.

"Man har ju hört skräckexempel"

Månaderna gick. Natalie var nyinflyttad i den lilla svenska orten och hon hade inga vänner och ingen sysselsättning. Hennes då 30-åriga sambo jobbade och var inte hemma så mycket på sin fritid. Natalies mamma bodde nio mil bort.

I maj 2010 skulle deras dotter Julia komma till världen. Själva förlossningen i sig var enkel och utan komplikationer.

– Man har ju hört skräckexempel från vänner som har spruckit från Ystad till Haparanda, men förlossningen tog bara sju timmar allt som allt och jag behövde bara sy två stygn.

För Natalies del skulle mardrömmen istället börja precis efter att hennes dotter kom till världen.

Inför förlossningen hade Nathalie skrivit ett brev till personalen. Där var hon väldigt tydlig med att hon inte kände sig bekväm med att få upp sitt barn på bröstet, förrän bebisen var ordentligt avtvättad från blod och fostervätskor.

Men precis när Julia föddes så sprack navelsträngen, innan den hann bli avklippt.

Den ena barnmorskan fick blod från navelsträngen rakt in i sitt öga, som behövde tvättas direkt på grund av infektionsrisken.

"Ryser bara jag pratar om det"

– Så min dotter slängdes upp direkt på min mage och det var blod överallt. Det såg ut som att någon hade blivit knivskuren. Navelsträngen låg slingrad över mitt ben, jag ryser bara jag pratar om det. Jag har inte vågat prata om det på så många år.

Natalie förstår såhär i efterhand att det var viktigt att barnmorskan behövde agera snabbt och även skriva en arbetsskaderapport i förebyggande syfte. Men där och då kände sig Natalie helt utelämnad och fruktansvärt rädd.

– Det kändes som att allt var mitt fel. Jag låg där med det blodiga barnet på min mage, hög på lustgas. Jag grät och skrek "jag har inte aids!" Ingenting blev som jag hade tänkt mig.

Bildkälla: TT

Från början hade Natalie planerat att amma sin dotter, men Julia tog inte bröstet efter förlossningen. Natalie tappade motivationen att få det att fungera, det var som att modersinstinkten helt saknades och hon kände total uppgivenhet.

– Då kom en barsk barnmorska in i rummet och klämde tag i mitt bröst så att det såg ut som en hamburgare. Och så tryckte hon dit barnet. Jag fick panik, det var så hemskt! Skulle jag se den människan idag vet jag inte hur jag skulle hantera det.

Natalie bestämde sig då för att lägga ner alla fortsatta försök på att få amningen att fungera.

"Jag är helt död inombords"

Några timmar senare kom Natalies mamma till sjukhuset för att få träffa sitt barnbarn. Hon möttes upp av den nyblivna pappan som stolt och lycklig bar nyfödda Julia i famnen.

– Bakom kom jag hasandes i mina innetofflor. Mamma har sagt i efterhand att jag såg helt död ut i ögonen. Och jag känner ibland att "vad fan gjorde du inte något för?" När jag tittar på bilderna från den tiden så ser jag ju att jag är helt död inombords.

Den första natten efter förlossningen fick Natalies sambo åka hem och sova, på grund av platsbrist. Natalie vankade ensam runt i sjukhuskorridorerna med sitt nyfödda barn i famnen och grät okontrollerat.

Till slut tog en sköterska över Julia så att Natalie kunde få sova ostört den första natten, vilket verkligen behövdes.

– När vi kom hem började min sambo jobba direkt. Hans förståelse för mitt mående var totalt noll, inte ett skit. Jag grät varje dag, inte en enda dag gick utan att jag var helt förtvivlad.

Efter första förlossningen är det rutin att besöka BVC ganska ofta och följa upp hur allt går med den nya familjemedlemmen. Men på BVC märkte de inte av Nathalies mående alls. Hon vågade helt enkelt inte berätta hur hon mådde, hon skämdes för mycket.

"Jag hatade mitt barn"

– Den första tiden som skulle vara så rosaskimrande och fantastisk. Den där lyckobubblan alla pratar om och visar upp i sociala medier, du vet? Den byttes ut mot blod, slem och hat. Jag hatade mitt barn, verkligen hatade henne! Det där perfekta lilla barnet, jag ville inte ha henne.

Ibland översköljdes Nathalie av känslan att hon var tvungen att göra sig av med sin dotter på ett eller annat sätt. Hon kunde inte vara mamma till sitt barn längre. Samtidigt kände hon att Julia inte kunde vara med en mamma som hatade henne.

Bildkälla: Pixabay

– Jag vet att många kommer reagera på att jag ens har tänkt tanken på att dränka mitt eget barn. Men där och då kändes det som att det det var för hennes skull. Det var inte hon som hade valt att bli satt till världen med en så hemsk mamma som jag kände att jag var.

Nathalie hade drabbats av en svår förlossningsdepression. Ingen såg att hon inombords verkligen skrek efter hjälp.

På BVC hade de tillgång till hennes förlossningsjournal, men ingen nämnde traumat som hände precis efter förlossningen eller hörde efter om hon behövde bearbeta det.

"Har gått igenom helvetet"

Som av ett mirakel lyckades Nathalie trots allt stå emot impuls efter impuls att skada sig själv eller sitt barn. Men de första åren efter förlossningen var stormiga och hon separerade från barnets pappa när Julia var fyra år.

Nu har Nathalie äntligen börjat få professionell hjälp och även diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Hon är nöjd med livet som det ser ut nu, med ett jobb som hon älskar.

Och dottern Julia.

– Jag vill absolut inte ha fler barn. Dels för att jag tycker att det räcker med ett barn. Och dels för att jag är rädd att jag skulle älska det barnet från första stund. Det skulle kännas orättvist mot min fina kloka flicka som jag ju älskar nu. Jag har gått igenom helvetet tio gånger om, på så många sätt. Men jag är en fantastisk mamma, jag vet det.

Julia blir sju år snart. Idag är hon en kreativ och empatisk liten tjej som ännu inte vet hur svår den första tiden i livet var för både henne och hennes mamma. När Julia blir äldre kommer Nathalie vara öppen med henne om hur det var, på riktigt.

– Jag tänker inte utsätta någon för den pressen som jag själv upplevde via sociala medier. Vi måste våga prata om hur det faktiskt är, vilka baksidor det finns med barnafödande. Det är så viktigt att vara förberedd på att allt kan hända.

"Våga be om hjälp"

Nyligen valde Nathalie att berätta öppet i en stor Facebookgrupp för andra unga tjejer om vad hon har gått igenom och vilka mörka tankar hon bar på.

Reaktionerna var väldigt blandande, en del reagerade starkt på hennes berättelse och det hat hon kände mot sitt eget barn.

Samtidigt var det många som skickade meddelanden till Nathalie privat och tackade för att de äntligen hade hittat någon som förstod hur de själva kände.

– En mamma skrev till mig att hon satt hemma med nyfödda tvillingar och kände precis samma sak som jag hade gjort med Julia. När hon läste mitt inlägg insåg hon att det fanns hjälp att få och att hon måste våga be om den.

Bildkälla: TT

Under graviditeten går många på föräldrautbildningar och pratar om vad som som väntar. Men enligt Nathalie togs det här aldrig upp. Att det kan hända att du inte älskar ditt barn på en gång, och hur det kan bryta ner den nyblivna föräldern fullständigt.

– Jag vill att det här ska erkännas som en folkhälsosjukdom. Det är ett så stort problem, mycket större än vad många tror. Så snälla, om du känner igen dig i min berättelse, våga be om hjälp! Ingen såg mig, på riktigt. Hade jag bara vågat öppna munnen så kanske livet hade sett helt annorlunda ut.

Bilderna i artikeln och filmen är genrebilder och namnen är fingerade av hänsyn till Natalies anhöriga.

Känner du dig ensam och behöver prata med någon? Ring Jourhavande Medmänniska gratis på telefonnummer 08-702 16 80. Om läget är mer akut – ring Självmordslinjen gratis på telefonnummer 90101.

Nyheter24 har tidigare skrivit om Malin, 28, och hennes svåra fobi mot bebisar – vilket vid ett tillfälle fick henne att spy rakt ut av obehag.

Läs också Carina Ekmans viktiga debattinlägg om att kvinnor hellre tar sina liv än att leva med sina förlossningsskador.

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.

Har du varit deprimerad någon gång?