Om du ska skriva om Anonymous måste du veta vad du skriver om

ANONYMOUS. Det här med Anonymous är svårt för svensk media. Särskiltnär vi hamnat i skottlinjen. I dagarna har som bekant flera svenska officiellahemsidor golvats genom DDoS-attacker. Det sammanföll med en polisräd mot detkontroversiella webbhotellet PRQ, och otroligt nog dessutom med ettnätverksproblem som sänkte torrentsidan Pirate Bay. Den senare ligger hoswebbhotellet Serious Tubes Network, men eftersom den tidigare värden var justPRQ har många upprörda rop om censur och polisstat hörts världen runt frånfildelningsentusiaster som felaktigt kopplat ihop de två händelserna och nuoroar sig för ännu ett nedslag mot flaggskeppet.

På tisdagsförmiddagen förberedde medier till följd av detta densvenska nationen för krig. ”Nätverket Anonymous, som tagit på sig ansvaret förtidigare attacker, hotar i en ny video svenska staten”, skrev SVT och citeradeden datorgenererade och hotfulla rösten i videon. Aftonbladet kallade påtisdagen Anonymous ”hackergrupp” och frågade en IT-brottsspecialist påRikspolisstyrelsen hur Sverige förbereder sig. Expressen återpublicerade i sintur hotfilmen rakt av, och TT skickade ut ett telegram där Anonymous uppgeshota ”svenska myndigheter med nya angrepp”. Hur ska detta gå, vi som inte enshar en Per Albin Hansson som med fingrarna i kors kan försäkra oss om vår godaberedskap?

Faktum är att den nya DDoS-offensiven redan inletts. Denkoordinerades och genomfördes via Facebook och IRC-chattar i natt, och enligten person jag har varit i kontakt med var det uppåt 200 personer som deltog. 19hemsidor är utpekade som mål. Bland dem hittar vi självklara kandidater för enmissnöjd medborgares ilska, som Polisen.se, Riksdagen.se och Domstol.se. Menockså lite mer otippade hemsidor, till exempel tre olika webbadresser som baraspeglar Säpos hemsida, samt det privata företaget Spray.se och den ditoprivatägda medborgarportalen Myndigheterna.se. Intrycket är att någon snabbtrafsat ihop ett antal sidor som känns uppenbart svenska.

Så, om den attack som Anonymous aviserat och svensk mediaunderstrukit redan inletts, varför ligger vi inte under våra skrivbord medhänderna över huvudet? Tja, för att det inte var något att tala om. Inga av deutpekade sidorna har självmant gått ut och berättat att de haft problem. Av det tiotal "attackerade" jag pratat med har ingen heller märkt av någotallvarligare. DDoS-attacker blir allt vanligare som metod för att visa sittmissnöje, men om inte en kritisk massa sluter upp med fingret redo påavtryckaren är det värsta som kan hända att den attackerade sidan ligger nerenågra minuter. I det här fallet låg det en liten och tämligen obetydlig gruppbakom hoten. Under 12 timmar hade den hotfilm som ovanstående riksmedierrapporterar om inte fler än 1 000 visningar. På Facebook-eventet står någrahundra listade som ”attending”.

Här någonstans möter vi problemets kärna. Anonymous är, merän en organisation eller ett nätverk, en budskapsmantel som en aktivist förstunden kan iklä sig. Om staten vill förhöra Julian Assange, eller om grundarnaav en välkänd torrentsida dras inför rätta, sätter sig den förgrymmadeyttrandefrihetskämpen framför datorn och drar superhjältemasken över ögonen. Enadagen kan det vara Lars, andra Lisa. Därmed är det inte samma Anonymous somkämpade för civilister under den arabiska våren, eller som spefullt jävladesmed scientologer under våren 2008, som i natt anföll svenska hemsidor. Debehöver inte ens känna varandra. Allt de har gemensamt är en referenspunkt, ettord de båda kan.

Samma sak gäller när nya operationer (som attackerna kallas)utlyses. Det brukar börja med att någon får en idé, ett förslag om ett offereller en måltavla. Hen skriver en text eller gör en film där planen beskrivs,och beroende på hur många som hoppar på blir det av. Anonymous operationer ärsåledes som nätkulturens memer: ofta bara dödföddaförsök att skaffa sig lite uppmärksamhet.

När media okritiskt rapporterar att den mäktigahackargruppen Anonymous nu tar sig an stackars Sverige som nytt mål, ochstyrker det påståendet genom en länk till en film som en handfull personersett, så är det inte nyheter. Det är som bäst embryot till ett händelseförlopp som framöver kan bli nyhetsvärdigt. Som värst är det emellertid att göra reklam för en ogenomtänkt mobb med planer på samhällsomstörtande verksamhet riktad mot oskyldigasyndabockar – som dessutom av sina nya medlemmar bara kräver basal datorkunskapoch lite frustration. Det är att hälla bensin på elden.

Det här med Anonymous är svårt för svensk media. Och såmåste det vara, för just det är en särskilt snårig skog och alla kan inte vetaallt. Men där, om någonstans, måste man veta vad man pratar om när man pratarom det. Annars kan det bli helt fel.