Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Om du ska skriva om Anonymous måste du veta vad du skriver om

Anonymous DDoS-attacker mot svenska hemsidor har i dag fått mediautrymme. Jack Werner förklarar varför det inte är en bra idé.

En klassisk "talesperson" för Anonymous

En klassisk "talesperson" för Anonymous

ANONYMOUS. Det här med Anonymous är svårt för svensk media. Särskilt när vi hamnat i skottlinjen. I dagarna har som bekant flera svenska officiella hemsidor golvats genom DDoS-attacker. Det sammanföll med en polisräd mot det kontroversiella webbhotellet PRQ, och otroligt nog dessutom med ett nätverksproblem som sänkte torrentsidan Pirate Bay. Den senare ligger hos webbhotellet Serious Tubes Network, men eftersom den tidigare värden var just PRQ har många upprörda rop om censur och polisstat hörts världen runt från fildelningsentusiaster som felaktigt kopplat ihop de två händelserna och nu oroar sig för ännu ett nedslag mot flaggskeppet.

På tisdagsförmiddagen förberedde medier till följd av detta den svenska nationen för krig. ”Nätverket Anonymous, som tagit på sig ansvaret för tidigare attacker, hotar i en ny video svenska staten”, skrev SVT och citerade den datorgenererade och hotfulla rösten i videon. Aftonbladet kallade på tisdagen Anonymous ”hackergrupp” och frågade en IT-brottsspecialist på Rikspolisstyrelsen hur Sverige förbereder sig. Expressen återpublicerade i sin tur hotfilmen rakt av, och TT skickade ut ett telegram där Anonymous uppges hota ”svenska myndigheter med nya angrepp”. Hur ska detta gå, vi som inte ens har en Per Albin Hansson som med fingrarna i kors kan försäkra oss om vår goda beredskap?

Faktum är att den nya DDoS-offensiven redan inletts. Den koordinerades och genomfördes via Facebook och IRC-chattar i natt, och enligt en person jag har varit i kontakt med var det uppåt 200 personer som deltog. 19 hemsidor är utpekade som mål. Bland dem hittar vi självklara kandidater för en missnöjd medborgares ilska, som Polisen.se, Riksdagen.se och Domstol.se. Men också lite mer otippade hemsidor, till exempel tre olika webbadresser som bara speglar Säpos hemsida, samt det privata företaget Spray.se och den dito privatägda medborgarportalen Myndigheterna.se. Intrycket är att någon snabbt rafsat ihop ett antal sidor som känns uppenbart svenska.

Så, om den attack som Anonymous aviserat och svensk media understrukit redan inletts, varför ligger vi inte under våra skrivbord med händerna över huvudet? Tja, för att det inte var något att tala om. Inga av de utpekade sidorna har självmant gått ut och berättat att de haft problem. Av det tiotal "attackerade" jag pratat med har ingen heller märkt av något allvarligare. DDoS-attacker blir allt vanligare som metod för att visa sitt missnöje, men om inte en kritisk massa sluter upp med fingret redo på avtryckaren är det värsta som kan hända att den attackerade sidan ligger nere några minuter. I det här fallet låg det en liten och tämligen obetydlig grupp bakom hoten. Under 12 timmar hade den hotfilm som ovanstående riksmedier rapporterar om inte fler än 1 000 visningar. På Facebook-eventet står några hundra listade som ”attending”.

Här någonstans möter vi problemets kärna. Anonymous är, mer än en organisation eller ett nätverk, en budskapsmantel som en aktivist för stunden kan iklä sig. Om staten vill förhöra Julian Assange, eller om grundarna av en välkänd torrentsida dras inför rätta, sätter sig den förgrymmade yttrandefrihetskämpen framför datorn och drar superhjältemasken över ögonen. Ena dagen kan det vara Lars, andra Lisa. Därmed är det inte samma Anonymous som kämpade för civilister under den arabiska våren, eller som spefullt jävlades med scientologer under våren 2008, som i natt anföll svenska hemsidor. De behöver inte ens känna varandra. Allt de har gemensamt är en referenspunkt, ett ord de båda kan.

Samma sak gäller när nya operationer (som attackerna kallas) utlyses. Det brukar börja med att någon får en idé, ett förslag om ett offer eller en måltavla. Hen skriver en text eller gör en film där planen beskrivs, och beroende på hur många som hoppar på blir det av. Anonymous operationer är således som nätkulturens memer: ofta bara dödfödda försök att skaffa sig lite uppmärksamhet.

När media okritiskt rapporterar att den mäktiga hackargruppen Anonymous nu tar sig an stackars Sverige som nytt mål, och styrker det påståendet genom en länk till en film som en handfull personer sett, så är det inte nyheter. Det är som bäst embryot till ett händelseförlopp som framöver kan bli nyhetsvärdigt. Som värst är det emellertid att göra reklam för en ogenomtänkt mobb med planer på samhällsomstörtande verksamhet riktad mot oskyldiga syndabockar – som dessutom av sina nya medlemmar bara kräver basal datorkunskap och lite frustration. Det är att hälla bensin på elden.

Det här med Anonymous är svårt för svensk media. Och så måste det vara, för just det är en särskilt snårig skog och alla kan inte veta allt. Men där, om någonstans, måste man veta vad man pratar om när man pratar om det. Annars kan det bli helt fel.

Mer:

Varför föraktar du mig när jag tycker du är så häftig, Anonymous?