Så återupptäckte jag Hitler

Nästan 70 år efter andra världskrigets slut pratar vifortfarande om Hitler. I sin funktion som demon, symbol, historisk person ochgåta är han sannolikt mer närvarande i det dagliga samtalet på nätet än någonannan politiker från de senaste 100 åren, inklusive dagens upplaga. Åtminstonei bakhuvudet, som referens.

På Facebook länkar bekanten J.K. till en i den oändligaraden av parodier på den klimaktiska scenen i Der Untergang då Hitler (briljantspelad av Bruno Ganz) under andra världskrigets skälvande sista sekunderskäller ut sina generaler. De finns i tusentals. Den nazistiska diktatorn hargormat över allt från raderade Facebook-konton och slutsålda biobiljetter tillpresident Obamas besök i Berlin och Usain Bolts världsrekord.

Memen, som uppstod 2006 då en Youtube-användare villeuttrycka frustration över de begränsade möjligheterna i spelet Microsoft’sFlight Simulator X, är tydlig. Lägg undertexter som anspelar på en aktuelleller välkänd händelse över scenen, och vips – du är klar.

I det att den behandlar tyska som fullständigt oförståeligtsammelsurium visar den tydligt på hur centralt det engelska språket är för vårdel av nätet. Jag föreställer mig att en tysk som försöker hänga med i den nyakontexten en parodi tillskänks har det svårt, eftersom hen klart och tydligtsamtidigt hör vad faktiskt Hitler säger. Men det bekommer inte trenden, förenligt den pratar alla engelska.

Der Untergang-parodierna är en av nätets mest diskuterademem. Allt sedan 2008 har det beskrivits med stora rubriker av medier som Wired,New York Times och The Telegraph. Det är inte en nyhet, men uthålligheten ärspeciell. Vanligtvis brukar trender och idéer dö ut efter något år, kvävda avsina egna versioner. Men Der Untergang fortsätter vara rolig, kanske eftersomden är så föränderlig. Poängen ligger ju i undertexterna, inte i själva scenen.

Eller? Den version som J.K. länkade till på Facebook, somjag klickar upp och börjar ta mig igenom, följer det vanliga snittet. Men denhär gången är det minst sagt en intern angelägenhet som avhandlas. Klippetheter ”Lena K Samuelsson presenterar SvD:s sparpaket för Raoul Grünthal”.Känner du igen något av de namnen? Grattis, du är antingen journalist ellerlite för intresserad av svensk mediedebatt för ditt eget bästa.

Och trots att tolkningen är rolig glider jag över frånundertexterna till scenen själv. Jag ser Bruno Ganz brisera i sin magnifikauppvisning av en människa som precis accepterat sitt öde, hans generaler krypaihop i rädsla för den fallne führern och de två sekreterarna gråta iförvirring. Plötsligt känns det som att jag inte sett själva filmen, utanparodierande undertexter och samtidsblinkningar, på alldeles för länge.

Det slutar med att jag skriver in den bestämda sökningen”Der Untergang original subtitles” i Youtubes sökfält. Och därifrån är stegetöver till Netflix, och sökningen på filmens svenska titel ”Undergången”, kort.Bingo. Kvällen är räddad.

Vid den här tiden förra året upptäckte en fan av teveserienCommunity ett gömt internskämt i tre av dess avsnitt, som inalles hade tagittre år på sig att blomma ut. Det var så djupt inbäddat i bakgrunden att manförvånas över att någon ens anade dess närvaro, men icke desto mindre hittadesdet och redovisades på Youtube. På så vis upplystes den ovetande tittaren om endold rikedom, och fick anledning att gå tillbaka och återuppleva den frånbörjan.

Ett år senare sitter jag i soffan och sätter på Der Untergang.Tack vare ett nät som genom sina kulturutövningar väcker upp insomnade skatter,och ger en bredare och djupare bild av det man redan sett. Jag är övertygad om att även andra surfare, kanske unga amerikaner som annars aldrig skulle komma på tanken att hyra en tysk film, blivit tagna på samma sätt. Blivit upplyst om vad de ville se. Den fördelen är unik för vårtid.