Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Att berätta om ett helvete

Nyheter | 27/08/2012 16:51

En kolumn kan handla om precis vad som helst. Detta är Gabriella Lahti och hennes kolumn vecka 35.

Hon bor i närheten av en bensinmack. Inte för att det har någonting med det här att göra, kanske bara det faktum att hon aldrig någonsin kommer kunna köra bil. Hon kan ju knappt gå. Jag själv cyklar hem till henne och till lägenheten där varje rum har fått en egen färg och köket är som en enda stor fest för de andra rummen. Färgglatt, med andra ord.

Det luktar cigarett. Hon brukar röka under fläkten. Hunden som hjälper henne handla mat, plocka upp, duscha, klä på, överhuvudtaget komma utanför dörren - blir glad när jag anländer. Hundar är bra på det sättet, blir alltid så ivriga trots att vi aldrig skakat tass förr. Just den här hunden har jag dock träffat en gång förut, på ett annat ställe och vid ett annat tillfälle. Då satt jag och Jeanette och drack stora koppar kaffe. Nu ska vi titta på en film. 

Det är en fem minuters film (också den i glada färger) som spelades in på 60-talet. Jeanette är bara ett litet barn där hon blir omkringburen av en sköterska. Hennes ben spretar åt två olika håll och stortårna har fastnat i en böjd vinkel, helt förstenade. Det kallas för hammar tå, säger berättarrösten. Sjukhuset spelade in den här filmen om henne och hennes förstenade ben, för diagnosen var så unik. Hon fick en krona för varje gång kameran började rulla.

"Bena stod rakt ut i samlagsställning, de gick inte att böja i narkos ens en gång", förklarar hon för mig. 

Hon säger att hennes morfar våldtog henne i 15 års tid. De spretande bena var ett resultat av övergreppen. Att hon inte kan gå i dag är också ett resultat av övergreppen. I själva verket är allting som kretsar i hennes liv ett resultat av övergreppen. 

"Jag har minnen av att han våldför sig på mig redan som spädbarn", säger hon en annan gång vi pratar. 

Det är mycket att ta in, att försöka förstå men inse att jag aldrig kommer förstå. Det jag däremot kan göra är att försöka få svar på frågorna som Jeanette fortfarande ställer sig varje dag, varje vaken natt. Varför skickade sjukhuset hem henne i en taxi, hem till morfar som enligt sjukhusets egna journaler våldförde sig på henne?

"Är hennes morfar även hennes pappa?" frågar berättarrösten i filmen. Ja det är han, svarar Jeanette. 

"Mitt liv är redan förstört", säger hon mellan blossen. Hon vill inte leva längre. Det är inte värdigt, säger hon. Att dricka näringsdrycker för att hon spyr så fort hon stoppar någonting i munnen, vad är det för liv? frågar hon mig och öppnar kylskåpet som mycket riktigt är fullt av näringsdrycker och nagellack i olika färger. 

Hon har varit redo att "dra härifrån" sedan 2009 då hennes yngsta son flyttade hemifrån. Målet, att barnen ska klara sig själva, är nått.

Det sista hon kan göra är att försöka nå ut till så många som möjligt med sin berättelse. Fast hon är så trött på att berätta, tänka på det, leva i det. Hon känner sig sviken av alla myndigheter, alla politiker, hela samhället. 

Hon säger att incesten slutade när hon var 15 år, men då tog staten över. Och de statliga övergreppen fortsätter fortfarande. 

"Det finns inget fack för sådana som mig", säger hon argt. För är det någonting som slår mig så fort jag träffar Jeanette eller eller pratar med henne i telefon så är det just ilskan. Hon skriker ofta. När hon skriver mejl är det med stora bokstäver. Kanske är det just ilskan som fått henne fortsätta hänga kvar. Men hon vill inte att någon ska tycka synd om henne, det är hon noga med att poängtera gång på gång. 

Det här är ingen snyfthistoria, det ska jag ha klart för mig, säger hon till mig. Det är ett helvete Jeanette delar med sig av när hon berättar om sin uppväxt och sitt "så kallade liv". 

Jag följer Jeanette i en reportageserie i tre delar. Första delen kommer snart.