"Hur vore det om vi börjar ta eget ansvar?"

Hur vore det om vi skulle börja ta lite eget ansvar?

Börja stå för våra handlingar och sluta lägga skulden för våra egna tillkortakommanden på någon annan.

Missförstå mig rätt. Att klaga när något är fel och komma med förslag på förbättring är inte samma sak som att klaga för att förminska sig själv. För att frivilligt placera sig i offerfacket. (Även om den metoden fortfarande används frekvent, speciellt inom vissa politiska partier). 

Vi måste bli bättre på att ta eget ansvar. Både för det vi gjort och för det vi vill ska hända.

För att förtydliga ska jag ta några exempel från höstens nyhetsflöde. Vi börjar med efterdyningarna från tisdagens avslöjande.

Expressen avslöjade att flera sverigedemokrater anonymt står bakom vidriga främlingsfientliga kommentarer på några av de största svenska hatsajterna som frodas på nätet. Kyrkopolitikern Anders Dahlberg är en av dem. I kommentarsfälten uppmanade han bland annat till väpnat våld och slänger sig med ord som "negern", "slöddret" och "bidragsparasiterna". Om han vågar stå för vad han skrivit? Nej. I stället valde han att skylla ifrån sig på sin tolvåriga dotter. Käre Dahlberg, hur vore det om du i stället skulle våga stå för vad du gjort och inte skylla på ett minderårigt barn? Eller ännu bättre – ta ansvar för dig själv och dina medmänniskor och börja tänka först och handla sedan.

Dahlberg är ett extremt och avskräckande exempel. Men han är inte ensam om att inte våga ta ansvar för sina handlingar. Tyvärr.

Vi fortsätter. Jag skrev en kolumn om ungdomsarbetslösheten för ett tag sedan. Dels påpekade jag att statistiken ofta felanvänds men vågade mig även på att rikta kritik mot en del av dagens ungdomar som inte anstränger sig tillräckligt. En del som anser sig för fina för att ta vilken typ av jobb som helst. Kritiken lät inte vänta på sig. Kommentarer som medvetet valde att missförstå och en kränkt twitterkår som suckade åt kolumnen. Det tråkiga är att ingen riktigt tycks ha läst. Jag vet att arbetslösheten är oroväckande hög. Att många, trots upprepade försök, inte lyckas få ett jobb. Jag skrev inte att alla ungdomar är slöa men att det finns en del som behöver rycka upp sig. Som behöver ta ansvar. 

Och så har vi skolan. Läxläsningsdebatten och uppfostran. Att senaste PISA-undersökningen visade skrämmande låga siffror är ett problem som visar att något måste göras. Ingen diskussion om den saken. Mer tid för lärarna och mindre pappersjobb. Det finns dock ännu ett bekymmer vid sidan av det uppenbara. Det är problemet med alla de föräldrar som tycker att skolan ska stå för barnens uppfostran. Jag har pratat med lärare som berättat om att föräldrar till lågstadieelever tycker att det är skolan som ska uppfostra deras ungar. Men på rätt sätt. Samma föräldrar blir nämligen kränkta om skolan försöker ta ansvar och tillrättavisa barn som misskött sig. Smaka på den dubbelmoralen. 

Så här är det – det är jobbigt att uppfostra barn. Men det är något som kan vara bra att ha i åtanke innan man väljer att reproducera sig. Innan man blir deprimerad av att behöva ta hand om sitt eget barn. För det här med att uppfostra är jobbigt. Och det är samma sak med läxdiskussionen. Det är jobbigt att behöva tjata varje dag. Men det är lite av ditt jobb som förälder, så bit ihop. Ta ansvar innan du klagar. 

Det är lätt att skylla ifrån sig och gnälla. Jag gör det själv lite för ofta. Men om vi inte vågar stå för våra handlingar så bör vi i stället bli bättre på att tänka efter före. Vi måste våga ta eget ansvar och kika lite på alternativen innan vi skriker ut om hur synd det är om oss.