Glöm inte bort att prata med mormor

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus, i dag är det hennes stora dag. Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus och en likör av bästa slag. Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har så ringer det i hennes telefon. Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl, hennes allra yngsta son. "Jaså, säger du det, du kan inte komma från, du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring för jag finns ju här var dag". 

Det här är början på den mest sorgliga sång jag vet. Den är skriven av Benny Borg och fortsätter i samma takt ända till slutet. Då har kvinnans alla barn ringt och lämnat återbud och hon sitter ensam kvar vid dukat kaffebord. Ingen menar något illa men alla har glömt henne. Livet har råkat komma i vägen.

När det blir jul kommer jag ofta att tänka på den här sången. På ensamhet och hur lätt det är att inte ta tillvara på de människor som egentligen kanske betyder allra mest.

Det är lätt att glömma att det finns en individ bakom rollen av farmor, morfar, gammelmormor. Av ren vana tar vi på oss våra traditionella roller och pratar aldrig riktigt ordentligt med varandra.

För mig är mina relationer med mina äldre släktingar något av det finaste jag har. Kanske för att jag länge sett dem som mer än bara farmor, farfar, mormor och morfar. 

Det beror nog mycket på dem och mindre på mig. De har alltid bjudit på mer och sett mig som mer än bara ett barnbarn. Vi pratar verkligen med varandra. Ibland får jag dock panik över att vi kanske ändå inte pratat tillräckligt.

Jag minns hur en vän sade till mig att jag måste ta tillvaro på det där. Själv hade hon inte hunnit. Hon sade det kort tid efter att hon förlorat sin farmor. Trots att hon alltid funnit där hade de aldrig riktigt lärt känna varandra. Min vän sade att hon ångrade sig. Önskade att hon skulle ha tagit sig tid att sitta ner och lyssna. Låtit hennes farmor komma fram, med sina sorger, tankar och funderingar. 

Det är fasligt lätt hänt att livet rusar iväg utan att vi hinner med alla våra relationer. Vi nöjer oss med att konstatera att mamma är mamma och farfar är farfar. Vi glömmer att titta lite närmre. Kanske för att vi är rädda för vad som ska komma fram. För att bilderna av vilka våra närmaste är ska naggas i kanten.

Nu är det bara några dagar kvar till dopparedan. Ett av få tillfällen under ett hektiskt år som släkten samlas och det finns tid att prata. Tid att lära känna en annan generation. 

Ta tillvara på det innan det är försent.