"Mamma, tack för att du räddade livet på mig"

KOLUMN. Först vill jag börja med att be om ursäkt för de grejer som jag tyckte var pinsamma när jag var yngre.

Så mamma…

– Förlåt för att jag skämdes över din knackiga svenska under alla de utvecklingssamtal som vi gick på tillsammans i grundskolan – enbart för att jag tyckte att det var jobbigt att behöva översätta enstaka ord som läraren använde men som du inte förstod.

– Förlåt för att jag tyckte att det var pinsamt att du jobbade på en industri när alla andras mammor jobbade på kontor och i butiker.

– Förlåt också för alla de gånger som du har velat mig väl men jag inte har tagit emot hjälpen för att jag tyckte att du var irriterande eller "pinsam" då du exempelvis inte fattade vilken typ av jeans det var man skulle ha på sig.

Skäms över mig själv

Men allt detta och mycket mer insåg jag ganska långt senare – för insikterna kommer med åren – att allt du gjorde var att kämpa. Det enda du och pappa ville var att se till att jag och min bror fick det bra.

I dag förstår jag varför dina språkkunskaper inte var de bästa, varför du inte hade det rätta yrket och sättet som du var på.

Du har nämnt några gånger att det kändes jobbigt att som förälder inte kunna ge sina barn det de vill ha. Du syftade på hur få leksaker jag och lillebror hade eller hur sällan du och pappa faktiskt hade råd att köpa nya kläder åt oss.

Trots att både du och jag är medvetna om att det materiella varken formar eller definierar människan så förstår jag dina känsla av att INTE KUNNA.

Jag vill bara säga att du inte ska känna någon skuld för det – eller för den delen känna skuld för något annat.

"Glada människa"

Jag vill tacka dig för att du är den mest ödmjuka, snälla och glada människan.

Men också för dina matlådor som du lagar åt mig (som typ alla skämtar med mig om, haha!), för alla de gånger du fönade mitt hår torrt så att jag inte skulle "få hjärnhinneinflammation", för alla gånger du tvingade mig att höra av mig så att du skulle veta att jag var hemma och inte bortrövad av någon galning, för din varma famn och för så mycket annat.

Förutom det så finns det en grej som jag inte har tackat dig för…

Det slog mig att du var 27 år gammal – precis lika gammal som jag är i dag – när du drog mig och lillebror ut ur ett våldsamt krig i Bosnien juni 1992.

Ensam och rädd mitt i ett känslomässigt kaos där du var tvungen att fly och lämna landet med två små barn och en liten resväska.

Du lämnade kvar allt och alla, lyckades sedan senare tillsammans med pappa att ta dig till det okända landet Sverige, slungas in i ett nytt språk, land och ett jobb du aldrig trodde att du skulle jobba med.

Så mamma – tack för att du räddade livet på mig.