"Hur många identiteter finns det i en människa?"
KRÖNIKA. Nyheter24:s Alex Bengtsson menar att man kan vara Varbergslojal och HBK:are, muslim och svensk och storstadsbo och fiskarson samtidigt.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
I helgen spelade Halmstads Bollklubb sin sista allsvenska match på åtminstone ett år. Bollklubbens kräftgång de senaste åren har varit som en kniv i hjärtat för många hallänningar och andra som håller på HBK. Samma helg spelade också Varbergs BOIS sin sista match i Division 1 Södra. Nästa år möts nämligen HBK och Varbergs BOIS i samma serie. I Superettan finns sedan länge också Falkenbergs FF.
Nästa säsong blir därför verkligen något att se fram emot för alla oss hallänningar som är tokiga i det som brukar kallas för det gröna fältets schack. För egen del sätter det på många sätt min identitet som HBK:are på prov. Under den gångna säsongen har jag först svurit, sedan mer eller mindre lipat för att till slut ha en apatisk känsla inför mitt lags hopplösa spel och lika hopplösa jumboplacering.
Men mitt i all sorg har jag samtidigt glatt mig åt att Varbergs BOIS seglat upp från ingenstans och liksom sprungit igenom sin division. ”Storklubbar” som Örgryte IS och FC Trollhättan kunde i lördags konstatera att den lilla klubben från Västkustens pärla, Varberg, överraskande vunnit den på pappret relativt lättippade serien.
Nästa års upplaga av Superettan kallas redan av lokaltidningarna hemma för ”den halländska Superettan”. Och det är mitt i all den här blandningen av både glädje och sorg som det slår mig hur lustigt det är med olika identiteter. Jag är tämligen övertygad om att jag kommer att hålla på HBK när de möter Varbergs BOIS. Både på Örjans vall och Påskbergsvallen. Jag är HBK:are. Har alltid varit. Men samtidigt betraktar jag Varberg som min hemstad. Det är staden jag föddes i. Och till skillnad från fucking Kungsbacka där jag gick på gymnasiet har staden en själ och ett hjärta. Jag är alltså HBK:are och varbergare. Men vad är jag mer? Fiskarson, hallänning, arbetarklass, klassresenär, frillesäsing, antirasist, hallänning… Svensk?
Självklart är jag svensk. När jag är i Norge vilket jag är i skrivande stund är jag definitivt svensk. När Sverige kvalificerade till fotbollsäventyret i Polen-Ukraina var jag svensk till tusen. Men en gråmulen oktobereftermiddag i Stockholms trängsel på väg hem från jobbet då är det knappast min svenskhet som är det primära. Då längtar fiskarsonen i mig ut till havs. När jag tar ställning i politiska frågor är det likadant. Då är det helt andra identiteter i mig som spelar roll. Men knappast svenskheten.
För när jag tänker efter så är det ju faktiskt så. I varje liten människa ryms en massa olika identiteter. Men de blir bara motsägelsefulla när vi ställer dem mot varandra. Som att påstå att en varbergare inte kan vara HBK:are och samtidigt glad över den egna stadens framgångar. Eller som när det påstås att det inte går att vara svensk och muslim samtidigt. Självklart kan man det. Låt åt inte politiker, nättroll eller andra ”ljushövven” bestämma och villkora dina identiteter.
