Torsdag 22 Apr
Stockholm

USA-valet: Obamas pengamaskin har rullat igång

ANALYS. Carl Marions, statsvetare vid Stockholms Universitet, ser hur den sittande presidenten skaffar sig ett försprång innan republikanerna ens valt sin kandidat.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Carl Marions

Carl Marions är statsvetare vid Stockholms Universitet och skribent inriktad på amerikansk politik. Förutom statsvetenskap studerar han historia och skriver om nästa års presidentval i USA för Utrikespolitiska Föreningens tidskrift. Studerar under 2012 på plats i USA via universitetet för att komma närmare händelsernas centrum.

Om Obama efter fyra år i Vita huset saknar mycket av den gräsrotsentusiasm som fick honom vald kan han trösta sig med att en annan, minst lika viktig, faktor ännu inte övergivit honom; förmågan att samla in pengar. Utan att officiellt ha inlett sin omvalskampanj lyckades president Obama i fjol dra in mer pengar än samtliga republikanska presidentkandidater sammanlagt.

Presidentkampanjer är dyra. Kandidaten ska med följe transporteras runt över hela landet, kampanjkontor ska upprättas, dyra reklamkampanjer ska betalas, påkostade evenemang ska arrangeras och så vidare. Utan kontinuerliga inkomster blir det svårt för en kandidat, hur bra det politiska programmet än må vara, att göra sig hörd. På samma sätt kan en kandidat med goda ekonomiska möjligheter få sin kampanj medialt omtalad utan att nödvändigtvis ha någon bredare folklig förankring för sina idéer.

Varje individ i USA får donera högst ungefär 2 500 amerikanska dollar till en kandidat, per val. Företag och organisationer (fackförbund, intressegrupper med mera) får inte donera utan vad man i stället gör är att använda sig av så kallade bundlers vars uppgift det är att samla in donationer från anställda eller medlemmar i organisationer som sedan ges till kandidatens kampanj. Detta innebär att en förmögen individ som är intresserad av att stödja en viss kandidatur men är begränsad under regelverket att donera mer än 2 500 amerikanska dollar kan använda sitt kontaktnät för att få ihop större belopp.

Eftersom de donationer som dessa bundlers samlar ihop till synes kommer från en samling separata donatorer blir det svårt att synliggöra vilka det är som egentligen är drivande i insamlingen, och inte sällan belönas de mest effektiva bundlers med attraktiva ämbeten, om kandidaten lyckas vinna. När Occupy Wall Street-rörelsen började vinna stöd under hösten positionerade sig Obama som en förkämpe för utökade reformer och regleringar av finansmarknaden. Med en rival som Mitt Romney, som i mångt och mycket personifierar den riskkapitalism som enligt många försatte landet i ekonomiskt fritt fall, såg Obama en chans att förvandla den utbredda frustrationen mot Wall Street till politiskt kapital. Det han glömde nämna var att han själv, i såväl sin presidentkampanj 2008 som sin omvalskampanj nu i år, samlat på sig fler donationer från finansiella institutioner som Goldman Sachs och Citigroup, än sina republikanska motståndare.

Ingen president i USA:s historia har förlitat sig så pass mycket på donationer från Wall Street som Barack Obama. Det som är nytt för årets presidentkampanj är att företag och andra organisationer som alltjämt är förbjudna att donera direkt till en kandidat, kan lansera egna reklamkampanjer med uttalat syfte att främja eller misskreditera en viss kandidat. Det enda kravet är att man inte samarbetar med kampanjen direkt och att det framgår vilka det är som finansierar. Det innebär att det i USA nu sänds ett antal reklamfilmer på TV som går hårt åt exempelvis Mitt Romney. Bakom reklamfilmerna ligger grupper som Winning Our Future, eller Make Us Great Again som stödjer Newt Gingrich respektive Rick Perry. Eftersom de inte samarbetar med kandidaternas kampanjer kan Gingrich och Perry urskulda sig om någon av reklamkampanjerna anklagas för att gå för långt. Det är ett effektivt sätt för kandidaterna att nå större kapital och samtidigt slippa få händerna smutsiga genom att själva behöva gå på offensiven.

/Carl Marions

Kommentera
Kopiera länk
Dela