USA-valet: "Mannen demokraterna har väntat på"
ANALYS. Carl Marions, statsvetare vid Stockholms Universitet, om hur Romney lockar konkurrenterna att plocka fram gamla argument som Demokraterna använt.
Carl Marions är statsvetare vid Stockholms Universitet och skribent inriktad på amerikansk politik. Förutom statsvetenskap studerar han historia och skriver om nästa års presidentval i USA för Utrikespolitiska Föreningens tidskrift. Studerar under 2012 på plats i USA via universitetet för att komma närmare händelsernas centrum.
Om man letar upp ordet republikan, i partipolitisk bemärkelse, i en amerikansk ordbok, förväntar sig många demokrater att hitta en bild på Mitt Romney, det republikanska partiets ledande presidentkandidat. Han är i den demokratiska världsåskådningen sinnebilden av en politisk motståndare; tidigare affärsman med en fäbless för att avskeda folk, av arv förmögen och inte särskilt intresserad av att avslöja hur mycket han betalat i skatt.
När Mitt Romney 1994 kandiderade till den amerikanska senaten i Massachusetts mot Ted Kennedy möttes han av kampanjreklamer där före detta anställda på företaget Ampad berättade hur de förlorat sina jobb efter att företaget köpts upp av riskkapitalbolaget Bain Capital, som leddes av Romney. Reklamkampanjen lyckades framställa Romney som mer intresserad av avkastning än att hjälpa människor, och Kennedy vann med rejäl marginal.
Det faktum att Romney, i en tid av arbetslöshet som närmar sig dubbelsiffrigt, faktiskt har en ganska lång historia av att köpa upp företag och avskeda folk, är ett saftigt kampanjverktyg att använda mot honom till och med för republikaner, som inte har för vana att kritisera fri företagsamhet och riskkapitalism. Det blir en s.k. guilty pleasure där Gingrich, Santorum och andra republikanska kandidaterna inte kan låta bli att återanvända Kennedys gamla reklamfilmer från 1994 för att skrämma iväg folk från den tidigare guvernören.
Medan republikanerna i sina attacker på Mitt Romneys affärsbakgrund ändå varit förhållandevis återhållsamma, de kan ju inte gärna kritisera sin omhuldade riskkapitalism alltför mycket, sitter demokraternas valstrateger och väntar på sin tur.
Det blir en ynnest för demokraterna att, under stigande arbetslöshet, få sätta tänderna i en kandidat som rör sig med olyckliga formuleringar som att han ”gillar att kunna avskeda folk”.
Romney passar tacksamt in i demokraternas narrativ om den ohämmade riskkapitalism som gärna trampar på den lilla mannen om det leder till större vinster. Frågan är hur Romney kommer lyckas stå emot den oerhörda våg av attackkampanjer som demokraterna kommer sätta igång så fort han får sitt partis nominering. Med nio procents arbetslöshet kan det vara riskabelt att ha en kandidat som påminner mer om chefen som skickade hem en än en hoppingivande ledare.
Carl Marions
