Eric Rosén: "Så gör de politiken mindre på riktigt och mindre relevant"

Att man kan lita på politikers ord och på att de vet vad de snackar om är väldigt viktigt.

Därför är det också rimligt att de är förhållandevis försiktiga nuförtiden, och det är lätt att förstå att en sådan som Stefan Löfven är extremt återhållsam i jämförelse med sin företrädare, som ju hamnade så snett så ofta.

Samtidigt är ju Löfvens pragmatiska träighet och nästan överdrivna försiktighet rätt avskräckande för den som hoppas på politiker med brinnande engagemang, lust och vilja att förändra. Men Löfven är bara ett exempel på den utveckling som pågått ett tag och är rätt trist. Ledande politiker blir över huvud taget allt mer otillgängliga och likt hur det ser ut i många andra länder är det sällan eller aldrig de som själva skriver sina tal och debattartiklar längre. Det allra senaste tilltaget, där Moderaterna utmärker sig negativt, är att politikerna inte gärna svarar på frågor annat än via mail till pressekreterare, eller hänvisar till opolitiska tjänstemän. Vi har därmed egentligen ingen aning om vem som egentligen svarar på frågan.

Filippa Reinfeldt har diskuterats mycket den senaste tiden men hon är bara det allra mest utstuderade exemplet. Vid sidan om henne finns minister efter minister som ogärna själva tar intervjufrågor vare sig på telefon eller ansikte mot ansikte.

Utvecklingen är inte bara tråkig, den är också obehaglig på flera sätt. För ju mer våra politiker – tendensen lär på sikt slå igenom hos samtliga partier – blir blott ytor och auktoritetsdockor som aldrig själva får stå till svars, desto mindre blir naturligtvis deras behov av att verkligen kunna stå för och tro på sin egen politik. På så sätt blir politiken ett jobb och en karriär som vilken som helst, med en grupp välpolerade ansikten utåt och en väloljad maskin bakom, där de två inte nödvändigtvis hänger ihop.

Jag föreställer mig att de flesta som läser en intervju med Annie Lööf eller Rosanna Dinamarca vill att svaren alldeles säkert är deras och inte deras pressekreterares.

Håkan Juholt skrev sina egna tal, debattartiklar och budgetar med en nonchalans som gjorde att det blev fel gång på gång. Fredrik Reinfeldt lär inte ha lagt till ett ord i sina på egen hand men har å andra sidan en betydligt tydligare och mer pålitlig linje. För att politiken ska vara intressant, förtroendeingivande, relevant och med tydliga ansvariga företrädare ligger nog ideallösningen någonstans mitt emellan. Frågan är om någon står för det mellantinget om några år?