USA-valet: "Om företag kunde tala"
ANALYS. Carl Marions, statsvetare vid Stockholms Universitet, om hur lagen ändrats och möjliggjort för företag att satsa obegränsat med pengar.
Carl Marions är statsvetare vid Stockholms Universitet och skribent inriktad på amerikansk politik. Förutom statsvetenskap studerar han historia och skriver om nästa års presidentval i USA för Utrikespolitiska Föreningens tidskrift. Studerar under 2012 på plats i USA via universitetet för att komma närmare händelsernas centrum.
2010 tog USA:s högsta domstol ett beslut som kom att fundamentalt förändra hur politiska kampanjer finansieras. De öppnade dörren för företag att utan begränsningar direkt påverka valresultat. President Obama beklagade inledningsvis beslutet men har nu själv valt att delta i leken.
Frågan är vilka som förlorar på att politiskt inflytande ytterligare koncentreras hos ett fåtal. Bakgrunden till beslutet 2010 var en film producerad av organisationen Citizens United som handlade om Hillary Clinton. Filmen, och reklam för filmen, var tänkt att sändas i samband med valet 2008 för att misskreditera Clintons kandidatur.
Den stoppades dock eftersom det stred mot lagen som förbjuder företag och organisationer att göra reklam för eller emot en specifik kandidat. Fallet gick vidare till högsta domstolen som ansåg att lagen rimmade illa med konstitutionens första tillägg som garanterar yttrandefrihet. Slutsatsen var att företag och organisationer bör åtnjuta samma konstitutionella rätt att yttra sin åsikt som vilken medborgare som helst. Att en vanlig medborgare inte har samma möjlighet att påverka som stora bolag tycktes inte förändra frågans natur.
Konsekvensen av detta beslut var att företag och organisationer tilläts göra reklam för eller emot en viss kandidat. Det enda villkoret var att man inte samarbetade med kandidatens valkampanj, allt skulle ske självständigt. Resultatet blev så kallade SuperPACs som är organisationer med mer eller mindre uttalat syfte att stödja en viss kandidatur. De har gemytliga namn som Make Us Great Again, Our Destiny, Winning Our Future, osv, och sitter på otroliga summor pengar, mycket mer än en vanlig medborgare i USA har rätt att bidra med till en kandidat han eller hon vill stödja.
Eftersom beslutet togs i fjol är årets valkampanjer de första där konsekvenserna av beslutet kan skönjas. Det är säkerligen för tidigt för att dra några direkta slutsatser om hur kampanjdynamiken har förändrats, men man har redan sett hur SuperPACsen ackumulerar stora belopp och fyller radio och tv-kanaler med politisk reklam. Det faktum att de inte får samarbeta eller koordinera sitt arbete med kandidaternas valkampanjer har även lett till olycksaliga konsekvenser för kandidaterna, som måste hantera en bångstyrig SuperPAC som inte nödvändigtvis följer den agenda man själv satt. Efter att ha kritiserat beslutet om att låta företag och organisationer göra politisk reklam har nu även Obama visat stöd för en SuperPAC som formats för att stödja hans omvalskampanj. Resonemanget bakom detta är att man inte ensidigt kan kapitulera och låta republikanernas välbesuttna finansiärer köra över en. Principfrågan är dock viktigare. Citizens United-beslutet 2010 gav företag och organisationer, som representerar specifika intressen, möjlighet att styra den allmänna opinionen och köpa sig till politiska beslut. Hade Obama stått kvar vid sin tidigare position hade hans omvalskampanj kunnat representera ett motstånd mot det ökade inflytandet av kapital i politiken.
Nu ställer han sig istället brevid republikanerna och sätter sin egen spik i kistan för medborgerligt deltagande och inflytande.
Carl Marions
