USA-valet: "The Road We've Traveled"
ANALYS. Carl Marions, statsvetare vid Stockholms Universitet, om utstrålningsskillnaden mellan Romney och Obama.
Carl Marions är statsvetare vid Stockholms Universitet och skribent inriktad på amerikansk politik. Förutom statsvetenskap studerar han historia och skriver om nästa års presidentval i USA för Utrikespolitiska Föreningens tidskrift. Studerar under 2012 på plats i USA via universitetet för att komma närmare händelsernas centrum.
President Obamas valkampanj börjar torna upp sig och de republikanska presidentkandidaterna gör rätt i att oroa sig. Även de som har varit skeptiska till Obamas presidentskap, de reformer han initierat och sakfrågor han fokuserat på, måste medge att det rör sig om en utomordentlig kampanjare med en förmåga att entusiasmera som det republikanska partiet inte kan mäta sig med.
Att personlighet och karisma är viktiga faktorer i amerikanska val är en truism som vi inte behöver röra vid ytterligare. Dock måste man nog ändå säga att när man ställer sig mot en kandidat som Barack Obama är det rent oansvarigt att komma dragandes med en man som Mitt Romney, vars personliga utstrålning får Bosse Ringholm att framstå som Eric Saade. Kontrasten mellan republikanernas kandidat och den sittande presidenten blir än tydligare när Obama inleder sin omvalskampanj och gör det han ändå är bäst på, att mobilisera och vitalisera väljarbasen.
På torsdag, den femtonde mars, släpper Vita Huset den sjutton-minuter långa kampanjfilmen ”The Road We've Traveled” för att visa vad Obamaadministrationen har lyckats prestera under sina år vid makten. Man sparar inte på krutet utan har tagit in Oscar-vinnaren Davis Guggenheim för att regissera filmen och ingen mindre än Tom Hanks som berättarröst. Istället för att klippa in bilder där presidenten håller tal eller hälsar på folk och är allmänt härlig, som brukar vara det mest vedertagna modus operandi för kampanjfilmsregissörer, har man valt ganska dunkla bilder där Obama sitter med sitt team, djupt försjunken i den ekonomiska krisen.
Det kan vara en ganska klok strategi, speciellt i en tid då många amerikaner har börjat tröttna på den republikanska primärvalskampanjen som nu hållt på i lite mer än ett år. Att då kontrastera den cirkus som är en amerikansk valkampanj och dess förenklade slogankampatibla uttalanden med en dos substans, kan tilltala många. Trailern vill nästan säga oss, lite sådär i förbifarten, ”Här har jag suttit och hanterat statsfinanserna medan Santorum skrikit sig hes i Iowa om hur farliga homosexuella är”.
Strategin påminner om vad republikanernas presidentkandidat 2008, John McCain, försökte sig på ett par veckor innan det presidentvalet. Det finansiella systemet hade briserat i och med investmentbanken Lehman Brothers fall samtidigt som den första presidentdebatten närmade sig.
McCain gick ut och sa att han inte inte tänkte delta i debatten utan valde hellre att återvända till Washington för att vara behjälplig i krishanteringen. Budskapet var lika tydlig då, McCain ville betraktas som den nyktre kandidaten som sätter nationen före politik. Det gick lite sisådär.
Dåvarande kandidaten Obama valde inte att följa McCains initiativ utan frågade sig retoriskt varför man inte kunde ha en presidentdebatt och även delta i förhandlingarna i Washington? Inget bra svar fanns att tillgå och McCain fick skamset ta sin debattbojkott tillbaka och delta. Att det senare kom ut att McCain, under de diskussioner som fördes i Washington i kölvattnet av den finansiella krisen, mest var tyst och inte tillförde så mycket, om något, hjälpte inte heller. För Obama, som kan balansera allvaret i filmen med ett par lättsamma kampanjframträdanden, lär strategin fungera bättre.
Carl Marions
