Eric Rosén: "Det borde vara lätt att enas mot hedersvåldet"
KRÖNIKA. Det är kanske omöjligt att stoppa hedersförtrycket helt men det är inte så svårt att säkra långsiktighet i arbetet mot våldet och förtrycket.
19-åriga Maria i Landskrona ser ut att ha mördats enbart för att hon inte levde på det sätt hon förväntades göra. Hennes egen mamma och blott 16-årige lillebrorsa misstänks för dådet, ett hedersmord.
I den familjens fall är det tyvärr redan för sent. På vilka sätt samhället brustit – vi har troligen inte gjort rätt hela vägen, eftersom hon dödades trots att vi kände till hennes situation – återstår att reda ut.
Förhoppningsvis har vi lärt oss något efter varje fruktansvärt hedersmord. Men vi har nog inte lärt oss tillräckligt även om vi aldrig kan bygga ett samhälle där det är omöjligt att detta inträffar.
Det går varje dag runt unga tjejer och killar med konstant magont, förgörande stress och en rädsla för att bli påkomna med något de gjort som är fel. Ofta utan att ens själva känna till vad regelbrottet är på förhand. Det går hela tiden runt flickor och pojkar och drömmer om att få göra det de vill vilket nästan alltid är något så odramatiskt som vad alla andra får. Sorgen över att inte få delta, smärtan över att inte kunna vara med, rädslan för att det ska få allvarliga konsekvenser – allt det är vardag för många och måste bekämpas var dag. Vi ska göra vad vi kan även om vi aldrig kan göra tillräckligt.
Vad vi kan göra, vad vi bör kunna enas om, är att jobba på lång sikt och inte vika med blicken från målet.
Är vi eniga om att detta är viktigt måste vi också vara eniga om att detta måste få kosta något. Det är därför bra att det nu upprättas ett resurscentrum i Stockholm som ska arbeta mot hedersförtryck och hedersvåld. Och hedersvåldet är en fråga där den annars ibland vansinnigt passiva och anonyma jämställdhetsministern Nyamko Sabunis engagemang ändå märkts. Hon har funnits ute bland de organisationer som jobbar med frågorna och lyssnat och engagerat sig. Det är bra. Och i Sverige har vi redan i dag kompetenta personer på området som verkar i en rad olika sammanhang. Det är också bra.
Det som är dåligt är att satsningarna oftare än inte är kortsiktiga, att de inte förlängs, att de blir av med anslag, att de tvingas skära ned, att de inte prioriteras, att kommuner inte använder de pengar som anslås på rätt sätt eller att organisationerna helt enkelt är baserade på ideellt engagemang. Det skapar osäkerhet och en svaghet som garanterat kostar i lidande. Därför bör mycket fler initiativ permanentas – och löftet om ett varaktigt engagemang mot hedersvåldet måste förankras både på nationell och kommunal nivå. Det borde inte vara så svårt att skapa en betydligt bättre infrastruktur som skyddar mot något vi alla är överens om är fruktansvärt.
Det finns ingen som helst anledning att inte våga tro att det är möjligt.
