Eric Rosén: "Ge mig fel om framtiden"

- 08/05/2012, 15:32 -
Eric Rosén.

Eric Rosén.

Karin Bylund

KRÖNIKA. Hur långt får det gå? Om läget är så allvarligt att både marknaden och folket på olika sätt hoppar av demokratin måste man pröva nya vägar.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag skrev vid årsskiftet en krönika halvt på allvar halvt på skoj om att 2012 verkligen kan bli det undergångsår Mayakalenderns slut uppges innebära.

Jag varnade för att vi hade gått för långt, med en lekmans dystopiska apokalypsresonemang om ekonomins totalförfall efter att jag fått reda på att marknaden ville ha något annat än demokrati.

På de mest inflytelserika ekonomitidningarnas ledarsidor föreslås att Europa tar några års ”paus från demokrati” så att ett slags ekonomtvångsförvaltande av hela Europa ersätter folkvalda politikers beslut på obestämd tid. I Italien och Grekland har man redan börjat leva delvis på de premisserna. Snart också i fler länder.

Reaktionerna blir därefter - med storstrejker, upplopp, hat mot minoriteter, tillintetgjort förtroende för politiker och rädsla för närmaste grannarna. Så ser det ut när allt faller samman och bilderna vi ser, texterna vi läser, resonemangen vi för pekar i princip alla åt samma hemska håll.

Nu är vi plötsligt där alldeles utan ”halvt på skoj” kvar.

Grekland skakas av en sådan desperation att det nazistiska partiet Gyllene gryningen fick en större andel av rösterna där än jämförelsevis nästan harmlösa Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet i Sverige.

Men där som här föds hatet ur att människor tappar tron på systemet, känner allt mindre makt över sin situation och allt mer uppgivenhet inför demokratins förmåga att lösa deras problem. Ett hatiskt parti presenterar då som förr en syndabock och en skurk, en enkel lösning – en hatfylld konfrontatorisk väg framåt. Detta vet vi, detta om något bör vi ha lärt av historien, kan man tycka.

Ändå säger många, bland annat finansminister Anders Borg, att kraven på Grekland inte varit för tuffa och poängterar att det vore farligt att lätta på dem. Och kanske har de rätt strikt ekonomistiskt.

Men när vi ser ett folkligt massavhopp från demokratin, det är knappast bara nazister som fått mycket röster utan också partier som bekänner sig till andra totalitära lösningar har lockat ett stort antal väljare, måste vi vara beredda att hitta andra lösningar än bara mer av samma. Andra lösningar än hårdare tumskruvar.

För jag vill ogärna få mer utdelning på min nyårsdystopi. Jag vill att den ska vara precis så tillspetsad som jag upplevde den när jag skrev den.