Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Quetzala: Vi var svartklädda och maskerade

Quetzala Blanco.
1 av 1

Quetzala Blanco.

Mikael Dahl

Krönika. Krönika | 27/05/2014 16:40

KRÖNIKA. Nyheter24:s Quetzala Blanco om fascismen och rasismen som breder ut sig i Europa.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Kvinnor borde inte ha rösträtt, Ebola kan lösa invandringsproblemen på tre månader, förintelseförnekelse, homofobi och en plan om att skicka somalier och homosexuella till Åland. Japp, det är några av åsikterna som röstades fram i söndags över hela Europa.

Jag har för länge sedan skrivit om att jag har tröttnat på demokrati. Efter EU-valet är jag mer övertygad än någonsin. 

Jag har kommit att hata det där jävla D-ordet. För mig är det förknippat med att Jimmie Åkesson och alla andra rasister i EU-parlamentet ska behandlas som vilka vanlisar som helst. Rasismen har blivit rumsren, och det är bara en tidsfråga innan vi går förintelsen 2.0 till mötes om de bruna skjortorna i EU-parlamentet får som de vill. 

Rasismen och fascismen som spridit sig över hela Europa är livsfarlig. 

Vi har inte tid att prata längre. Sitta och diskutera hit och dit, debattera ditten och datten. De folkvalda ultrarasisterna har inga planer på att sitta och filosofera under en ek och lukta på blommorna. De vill agera.

Så vad ska vi göra, vi som inte vill stryka med? Herregud, jag har ju precis börjat gilla att leva igen. Och plötsligt går jag runt och är rädd. Rädd varje dag för samtiden, för rasisterna och fascisterna som är folkvalda. Jag är livrädd för politikerna för att de har makt, och jag är ännu räddare för mina medmänniskor. 

Jo, jag skäms över att vara rädd. Jag blossar om kinderna när jag skriver det här, det är så otroligt pinsamt att vara rädd och svag. Jag fick aldrig vara rädd när jag var liten, vi lärde oss tidigt att säga ifrån, att inte visa sig mjuk, att aldrig någonsin vända andra kinden till.

Jag skäms över att jag måste inse att jag inte kommer ha makt över mitt liv länge till. 

Vad har de för plan för mig? För min mamma och pappa? För mina syskon och mina vänner? 

I morse i rulltrappan på T-Centralen så tittade jag noggrant på alla förbipasserande, försökte utröna vem som inte vill att jag ska leva längre, vem som tycker att Ebola kan lösa invandringsproblemen på tre månader.

Så, ska vi sitta och vänta tills det är alldeles för sent?

Aldrig i livet. Vi måste förekomma, och vi måste vara förberedda och försvara oss till varje pris, för nu är det på allvar. Vi måste försvara oss, och vi har inte tid med demokrati längre, inte om vi vill överleva. 

Klockan tickar. 

***

Jag har drömt en hel del på sistone. Jag var orolig ett tag, för under en period så mindes jag inte mina drömmar. Men nu har de kommit tillbaka. Det började som mardrömmar. Ofta var jag paralyserad i sömnen, jag kunde inte försvara mig mot all smuts som sipprade in överallt. 

Jag kunde inte röra mig, jag öppnade munnen men fick inte fram något ljud. Jag vaknade livrädd, kallsvettig och med panikångest ända upp i svalget. 

Sedan kom de andra drömmarna.

*** 
Jag drömde att vi var svartklädda och maskerade. Vi drog fram i gäng, vi färgbombade Sverigedemokraternas affischer med Jimmie Åkessons ansikte i tunnelbanan, vi hoppade på tåg i farten, bytte kläder, drog på oss peruker, slängde de gamla kläderna och bytte färdmedel. 

Vi blandade stinkbomber av kadaverin, skatol och svavelväte, vi kom över Fentanylgas och vi sänkte varenda fascist och rasist vi såg, vi eldade bilar och hem, vi letade upp dom och tystade varenda en. 

Vi tog inga fångar.

Och så där kom och gick drömmarna om nätterna under en tid. 

***

Sedan kom insikten som gjorde allra ondast, ondare än att vilja skrika men inte få fram något ljud. Att fascisterna och rasisterna redan har segrat, kanske för länge sedan, skadan är redan skedd.

För de har fått mig att tappa tron på demokratin och de har fått mig att förlora hoppet om mänskligheten. Att inse det är något av det läskigaste och sorgligaste jag har tvingats att göra.

Läskigt för att det får mig att strunta i konsekvenserna, sorgligt för att de segrade och lyckades få mig så svag, mjuk och blödig.