"De rasistiska handlingarna blev till slut en dödlig dos"

I början av 2014 befann jag mig på en mycket mörk plats. Huvudet var tungt av sorg och depression. Jag kände att alla såg det på mig. Som en klädsel jag tog på mig på morgonen 
och sedan gick hemifrån. Jag var på väg till tunnelbanan när en ung kvinna gick mot mig och min blick fäst på det beigefärgade kaklet till tunnelbanan mötte hennes. Hon log. Jag log nervöst tillbaka och tittade ner i marken när hon gick förbi mig. Jag vände mig inte om utan fortsatte gå.

Mitt ansikte av sorg hade nu fått ett leende. Jag levde på det minnet långt efteråt. En liten gest från en främling tände en ny gnista hos mig och mitt huvud blev lättare att bära.

Tragiskt nog fungerar detta även åt andra hållet. Det fick min lillebror erfara. I slutskedet av Iran-Irak-kriget kom jag och min familj till Sverige och växte upp i södra Stockholm under glada 90-talet bland glädje och magi. När sommarregnet föll spenderades tiden inomhus med att spela på dammkänsliga Nintendo 8-bitars och blåsa på spelkassetterna. Samtidigt som allt var magiskt fanns onda krafter bland oss.

Rasismen var en primär sådan, men levde bakom stängda dörrar, då under en tid när sociala medier var obefintliga. Vi lärde oss leva med fientligheten, när den ibland kom i skepnaden av en lössläppt hund signerat en berusad lokal alkoholist som skrek ”buss på!” medan vi sprang med våra snabba skor. Eller samlingar av unga, arga, berusade män som klev på den lilla stadsbussen och skanderade nazihälsningar så högt att det hördes igenom mina hörlurar till tonerna av Tupac ackompanjerat av intensiva blickar.

Det hann bli 2010-talet och jag och mina bröder blev vuxna. Min mellersta bror fick fortfarande utstå rasismen. Den var överallt runt om honom. En man gick mot honom och spottade på marken när de passerade varandra. En annan ropade rasistiska glåpord på nattbussen. Andra tittade fördömande. Komvuxläraren i matematik som sade ”så här gör vi i Sverige” till honom, fastän han levt i Sverige hela sitt liv. Det var de små sakerna som skapade en helhet. En helhet av avsky och intolerans. 

Han orkade inte längre gå ut och ringde mig en natt och grät och berättade att han inte orkade leva så här längre. Hur kunde samhället bli så fientligt? Stödet från familjen var gott men inte heltäckande, för en måste ju gå ut ur sin lägenhet någon dag och bemöta världen. För en person som redan led under en mantel av depression hade verkligheten blivit tyngre. Samhället han en gång älskade och levde i var nu smalare, mer taggig och uteslutande gentemot honom.

Bördan blev för tung och nådde till slut sin kulm. Den 18 november 2013 hängde han sig själv, endast 27 år gammal. Trött på att bli attackerad, bespottad, negativt betraktad och kränkt. Varje negativ handling gentemot honom var en liten dos som till slut blev en dödlig sådan.

Ett evigt svart hål har lämnats kvar i själen hos familj och vänner. På den traditionsenliga söndagsmiddagen hos föräldrarna står hans stol nu tom. Ännu en drabbad individ av ett dolt hat som aldrig får en stund i morgonsoffan på tv:n eller en löpsedel med sitt namn. Detta tragiska avslut hade kunnat undvikas. Vänlighet och solidaritet mot våra medmänniskor kan vi aldrig tillåta få växa ifrån oss. En liten gest kan antända en gnista hos någon som verkligen behöver det. Den gnistan kan ge upphov till en eld i själen som för alltid lever vidare.

Rasism är inget vi behöver och är en destruktiv kraft likt en storm som aldrig tillåter något gott att gro. Andra skulle kanske hävda att godhet inte skulle kunna slå ut denna ondsinta kraft, men jag är av en annan åsikt. Godhet är alltid starkare än det konsumerande hatet.

Hatet är en kraft som funnits långt innan tv:n och lokomotivet uppfanns, men okunskap och lögner tillåter detta lilla ondsinta frö att få bäras vidare och växa upp hos en ny individ och utvecklas. Som trädgårdsmästare av våra egna sinnen är det vårt individuella ansvar som intellektuella varelser att inte odla detta frö av hat hos varken oss själva eller hos andra.

Var alltid den bästa versionen av dig själv och ta hand om de som har svårt att ta hand om sig själva.

Hamed Ahmadi