Vi flator är jävligt less på schyssta snubbar

Jag är så äckligt trött på snubbar.

Särskilt män som introducerar sig som schyssta snubbar och inte tar så lång tid på sig innan de motbevisar en.

I går kollade jag och min flickvän på en lägenhet i södra Stockholm. På telefon hade mannen, 56 år gammal och schysst snubbe frågat om vi var ett par.

Jag förklarade att, precis som det står i annonsen, vi är ett par på 21 och 25 år. "Ja det har jag ju inget emot alls” svarade han.

Men att behöva poängtera att en inte har något emot det är ofta lite i klass med “jag är inte rasist men…”

Låt mig förklara varför. Jag skulle nämligen kunna skriva en hel roman om bara allt denna schyssta snubbe lyckades kläcka ur sig på mindre än en timme.

“Om jag meddelar er att jag måste in i lägenheten kanske ni svarar att ‘nej fan, våra porrtidningar ligger framme så du får vänta’ och då väntar jag givetvis.”

I nästa stund frågade han om vi sover i samma säng.

Han ifrågasatte alltså om vi var ett par, om vi sov i samma säng men tyckte det var fullt rimligt, av alla exempel i världen, tro att vi skulle ha porrtidningar framme.

Som om det enda han kunde tänka på var sex.

Och så fortsatte denna omedvetna, kanske välmenande, homofob.

Då kom den slutgiltiga frågan: “Vem av er är mannen?”

Vad jag svarade?

Ingen. Det är inte det som är tanken.

Sen gick vi, och när vi hade kommit en bit brast vi ut först i skratt, sedan irritation.

För frågor som "varför är ni inte så manhaftiga som andra flator" eller "vem är mannen" är inte ställda i välmening, inte för att lära sig mer. De utgår ifrån en högst patriarkal, heteronormativ maktordning i tron om att ett förhållande bara kan baseras på manligt och kvinnligt, och innebär att direkt adressera homosexualitet som en avvikelse.

Den schyssta snubben verkar ha en tro att ingen kan tänka sig att leva utan män.

Jag lovar er, om vi ville vara med män, skulle vi vara med män.