Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Svara inte för snabbt! Då fattar hen att du är intresserad!"

Det här med dejtandet kunde vara både roligt och ett helvete.
1 av 3

Det här med dejtandet kunde vara både roligt och ett helvete.

N24/ Stella pictures

Att bli bränd är ju inte direkt kul. Men varför måste vi jaga?
2 av 3

Att bli bränd är ju inte direkt kul. Men varför måste vi jaga?

Giphy

Varför blir en bara intresserad av någon som inte visar intresse tillbaka?
3 av 3

Varför blir en bara intresserad av någon som inte visar intresse tillbaka?

Krönika. Therese Loberg | 25/05/2016 19:14

Så var vi fast i den här katt- och råttaleken. Ett sätt att inte skrämma varandra till döds när någon kanske helt plötsligt får känslor. För det är ju läskigt – det vet ju alla.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det var länge sedan jag gav mig in i dejtingdjungeln men för det betyder det inte att jag inte minns hur det var. Det var fantastiskt. Det var spännande.

Man visste aldrig vad som skulle hända och många gånger fylldes kroppen med så mycket känslor att jag på riktigt trodde att jag skulle drunkna.

Men det var så klart inte bara positiva känslor. Att bli besviken var en del av det där med dejtandet. En del personer var absolut inte som man trodde de skulle vara och de betedde sig kanske inte okej alla gånger. Jag betedde mig inte alltid okej.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och väntat på ett svar på sms till exempel. Legat i sängen, stirrat in i min lur och önskat att jag kunde göra någonting med bara tankekraft. Försökt vända hjärnan ut och in för att förstå varför en person inte svarar. Alla tankar hann gå genom huvudet.

Den första tanken var ju så klart alltid att personen helt enkelt inte var intresserad – att det var något fel på mig.

Den tanken var ju inte alls rolig så istället försökte jag tänka vidare. I mer positiva banor. Personen blev ju så klart så upphetsad att jag hörde av mig att personen förmodligen svimmat. Ja, så måste det vara.

Och när svaret äntligen kom, så där lite drygt, kanske en dag eller några dagar senare. Nej, då tänkte inte jag vara den som skulle svara på en gång. Dåligt beteende skulle behandlas med samma mynt.

Även fast jag kanske var sjukt intresserad av den här personen (eller kanske inte alls) så svarade inte jag förrän det gått lagom med tid. Jag ville ju inte att personen skulle förstå att jag var intresserad. Då går världen under.

Så var vi fast i den här katt- och råttaleken. Den eviga jakten, det eviga bråket om vem som har makten. Det mest klassiska sättet för att hålla spänningen vid liv.

Ett sätt att inte skrämma varandra till döds när någon kanske helt plötsligt får känslor. För det är ju läskigt – det vet ju alla.

Varför måste vi jaga? Varför är visat intresse tråkigt och varför avfärdar vi gärna de personer som kanske vill lite mer än vi själva – de människor som kanske egentligen är värda att hålla hårt i?

Det kanske är den personen som du väljer att avvisa som står kvar där, stadigt, när vindarna stormar runt om dig.

Håller du med?