Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Skådespelaren: Jag är så trött på sandlådenivån i svensk debatt

- 21/09/2016, 08:32
Alexander Karim.

Alexander Karim.

TT

Skådespelaren Alexander Karim skriver en krönika om det svenska debattklimatet.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag tycker att det är gott med god mat.

Bra tv-serier kan vara väldigt underhållande.

Det är synd att barn svälter. Ja, vuxna också men det är väldigt synd om barnen.

Det är skönt med soligt väder. Om man tycker att det är skönt med sol. Tycker man å andra sidan att kyla är skönt så är det skönt med snö och kyla. Och det är helt ok.

Jag älskar mina barn. Jag tycker även om andras barn men älskar mina egna lite mer.

Jag tycker inte att män ska slå kvinnor. Inte heller att kvinnor ska slå män men eftersom att det förstnämnda är vanligare kände jag att det fick bli min utgångspunkt.

Det är underbart att vara förälskad. Med det inte sagt att det inte kan vara komplicerat och smärtsamt, men att förälskelsen i stort är ganska underbar.

Jag gillar att lyssna på musik. Jag tycker även om att höra duktiga musiker gå loss på sina instrument. Fast jag förstår att den med känsliga öron kan tycka att det är påfrestande.

Jag tar en liten paus här och förklarar vad det är jag sysslar med;

Jag har läst otaliga artiklar, insändare, krönikor och debatter på nätet och det slår mig att vilken tanke man än delar med sig av finns det en uppsjö av motvalsare som bara måste säga emot.

Någon skrev att det var tragiskt att en ung student trillade av ett flak och dog och att man kanske skulle se över säkerheten kring studentflaken. Jag tycker att flaken är trevliga och vill inte förbjuda dem men när ungdomar dör kanske man ska se över just säkerheten.

Eller? Det är väl ganska självklart. Inte särskilt kontroversiellt. Men ändå på rad efter rad i kommentarsfältet gjorde man sport av vem som kunde förolämpa skribenten på mest påhittiga sätt. Någon slängde in att om skribenten trillat från ett flak och dött så hade man sluppit läsa hans dravel. Den kommentaren fick 34 likes.

Jag själv skrev en text riktad till en våldtäktsman där jag i egenskap av man och därmed omedelbart misstänkliggjord, förkastade hans övergrepp. Många höll med. Men 283 personer gjorde det inte. 283 läskunniga (tror jag) människor höll inte med om att våldtäkt är fel. Eller ville de bara säga emot?

Är det så att det sitter en hel armé med frustande tankerebeller där ute som bara väntar på att en åsikt ska delas så att de kan gå till attack? Ja det verkar så. Därför gör jag mitt lilla experiment. Det går ju inte att säga emot mina inledande påståenden. Jag säger ”går inte” men kommer att motbevisas i kommentarsfältet.

Nu kanske man säger ”vadå, ska vi bara sitta och hålla med varandra?” Nej det tycker jag absolut inte. Oliktänkande driver oss framåt, det är absolut nödvändigt. Men det jag talar om är inte målinriktade diskussioner med avsikt att bredda vyer och finna vägen till upplysning.

Nej, jag finner samma slags ”Joho” ”Nähe””Jo!” ”Nej!” ”JO!!” ”NEJ!!” – argument som jag hör bland förskolebarnen varje morgon när jag släpper av min son. Det leder ingenvart.

Man kanske tror att man minsann inte är en av de ”hjärntvättade lammen som bara följer med i flocken och aldrig säger emot”, men det är precis vad man är. Bara att det är en annan flock. Den som säger emot. Precis allt.

Så vi fortsätter;

Det är skönt att sova gott.

Det är farligt att köra fort men somliga tycker att det är kul.

Rosor är röda violer är blå, jag må vara hjärntvättad

Men du likaså.