Jag var så nära att bli en "mördarclown" – sen ändrades allt
Nyheter24:s reporter Amanda Leander erkänner hemska brott från tonåren och har en uppmaning till alla andra "mördarclowner".
Jag skäms så över att skriva det här. Och förlåt mamma, för här kommer ett gäng jobbiga erkännanden som jag knappt har vågat berätta för någon tidigare.
"På Halloween ska det komma 5 000 mördarclowner med knivar och pistoler ner till centrum, mamma. Det säger alla i skolan."
Det fick jag höra vid nattningen i går av min egen ängsliga åttaåring. Det här är alltså rykten som sprids bland kidsen just nu.
Alla förbannade "mördarclowner". Vi målar upp dem som demoner, som om de var äkta skräckfilmsclowner på jakt efter nästa offer att hugga ner.
Men tänk om mitt barn visste att "mördarclownerna" och hens egen mamma har en hel del gemensamt. Att jag också har gjort barn (och vuxna) livrädda en gång i tiden.
Sur 15-åring på släktkalas. Min enda fotomin på den tiden. Charmigt!
Jag var en helt hopplöst jobbig tonåring. Sur och dryg större delen av mina få vakna timmar.
Jag tjuvrökte och åkte fast för snatteri när jag var 12-13 år. Under en kort period roade sig mitt kompisgäng med att spränga saker också, bland annat en sophållare i skogen som var fylld med hundbajspåsar.
Så sanslöst dumt och onödigt. Men vi var väl egentligen bara som vilka skitungar som helst.
Jag minns så väl ögonblicket när allt vände.
Vi promenerade förbi en förskola i mitt område, jag gick i nian tror jag. En i kompisgänget sa åt oss andra att gå lite i förväg medan hen fixade en grej.
Efter en stund kom hen plötsligt rusande mot oss andra och skrek "SPRING! NU!" Strax därefter kom smällen. En sån jävla smäll!
På bara en sekund hade hela förskolans uteplats förvandlats till ett sylvasst minfält. Hundratals stift, precis överallt. Hela lekhuset, hela gården. Allt var förstört.
Mamma läste upprört om händelsen i tidningen dagen efter. Jag hade en stor knut i magen av ångest ett bra tag efteråt.
Någon månad senare fick jag sommarjobb som städare. På en förskola. DEN förskolan.
I två långa veckor fick jag höra hur personalen pratade bedrövat i fikarummet om den hemska händelsen, då barnens lekplats och trygghet blev förstörd.
"Vem har hjärta att göra så? Mot barn dessutom! Det är ju livsfarligt!"
Jag tror det var där poletten trillade ner. Det jag och mina vänner gjorde på skoj i jakt efter snabba kickar, det kunde faktiskt skada folk. Känslomässigt, men också bokstavligen skada.
Har ni clowner glömt bort hur det kändes att vara rädd, helt utan vett och sans? Rädsla och humor har inget med varandra att göra. Särskilt inte när det är barn inblandade.
Det är bara ren och skär egoism ni håller på med, era töntiga clownjävlar. Som om vi inte var rädda nog när vi gick ensamma ute om kvällarna redan tidigare.
Våldtäktsmän, rånare och "mördarclowner". Så kommer vi tydligen minnas våra rädslor från hösten 2016.
Här kan du läsa fler av Amanda Leanders krönikor för Nyheter24.
● Jag brukade håna alla sportnördar – sen kom Pokémon Go
● Jag ljög om alla mina våldtäktsmän – och får skylla mig själv
● Lägg ner rasistsnacket – alla som har våldtagit mig har varit svenska män
.jpg)
