Tack för att du vågade lyssna på en arg PK-feminist, Marcus Birro

Hej Marcus Birro,

Vi är tydligen kollegor nu sedan ett ganska bra tag tillbaka, men jag har inte presenterat mig ordentligt än. Med flit.

För ett år sedan hade jag inte ens vågat tänka tanken att skriva den här texten. Men nu gör jag det, på internationella kvinnodagen till och med. Och det finns en viktig poäng med det.

Jag är en 34-årig ensamstående (enastående) mamma och engagerad feminist som brinner för sexualpolitiska frågor. Jag är också ett av åtta fantastiska syskon, ateist, ickebinär, pansexuell och har levt i flersamma relationer.

Jag bor i en av de förorter "alternativmedia" gärna beskriver som ghetton och "no-go"-zoner och jag älskar att bo här. Jag är en typisk orakad feminist med snaggad skalle, som går och skriker i demonstrationståg så fort tillfälle ges. För att det är förbannat viktigt för mig, helt enkelt.

Vi står på varsin sida av spektrat du och jag. Som två karikatyrer bildade av fördomar vi har matats med i våra respektive filterbubblor.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit svårt för mig att acceptera att vi faktiskt jobbar under samma tak. Du har varit elefanten i rummet när jag har umgåtts med mina politiskt aktiva vänner och branschkollegor på fritiden.

På samma sätt finns det folk som har tagit avstånd från mig, min impulsivitet och mina långa feministiska PK-föreläsningar.

Det gör ont när folk tar avstånd från en. Särskilt när det handlar om något en själv brinner för så starkt.

Om någon hade sagt till mig för bara ett år sedan att jag skulle komma att sitta bredvid Marcus Birro på redaktionen och diskutera feministiska frågor och transpersoners utsatthet, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig det.

Men där satt vi ändå, två personer med helt olika världsuppfattningar, i en saklig diskussion om något du uppenbarligen inte har fått en ordentlig inblick i tidigare. Eller förstått, på riktigt.

Och du lyssnade verkligen, du tog till dig av mina åsikter och erfarenheter utan att ifrågasätta eller mansplaina. Det ska du ha ett uppriktigt och minst sagt oväntat tack för.

I fredags publicerade du ett debattinlägg om dina nya insikter och vårt samtal. Om transpersoner, om SD:s självömkande, om våra filterbubblor som vi måste våga ta oss ur. Hur svårt det än är och hur mycket det än bär emot.

Det är så mycket farligare i längden att bara röra sig kring likasinnade, än att våga vidga sina perspektiv. I bästa fall lär vi oss något nytt av varandra – om inte annat så kanske våra redan befintliga åsikter stärks.

Vi kommer nog aldrig bli bästisar och bundis, Birro. Eller för den delen på riktigt kunna förstå och acceptera våra olikheter och extrema meningsskiljaktigheter.

Men jag är tacksam för att vi båda vågade mötas halvvägs för en stund. Vi behöver alla kliva ur våra filterbubblor. Just nu mer än någonsin.

Jag hoppas att du uppmärksammar internationella kvinnodagen idag (och alla andra dagar) genom att fortsätta lyssna och försöka förstå. Och skicka hemskt gärna en slant till en kvinnojour när du ändå är i farten.

Nästa gång vi ses ska jag hälsa och presentera mig ordentligt.

Amanda Leander är reporter på Nyheter24. Här kan du läsa ett urval av hennes tidigare krönikor:

● Lägg ner rasistsnacket – alla som har våldtagit mig har varit svenska män

● Håll tyst nu, en gång för alla Joakim Lamotte

● Jag bestämde mig för att inte ha sex på ett år – det här lärde jag mig

● Varför motarbetar du inte våldtäktskulturen, Peppe Larsson?

● Kära Sverigevänner – sluta bete er som historielösa idioter