När är det egentligen dags att ge upp hoppet om sitt barn?

Idag är det tio år sedan Madeleine McCann, 3 år, försvann spårlöst från familjens sovrum i den portugisiska semesterorten Praia da Luz.

För tio år sedan valde föräldrarna att lämna sina tre små sovande barn ensamma, medan paret åt middag med några vänner på en restaurang ungefär 80 meter bort.

Och under alla dessa år har föräldrarna fått leva med vetskapen om att det valet skulle förändra precis allt.

Allt.

Det finns en bild på Madeleines mamma Kate McCann som har etsat sig fast i minnet sedan jag började följa fallet 2007.

Kate står på hotellets balkong i solen och gråter förtvivlat medan hon kramar sin dotters kvarlämnade gosedjur mot ansiktet. Som för att klamra sig fast vid allt det som är hennes saknade barn.

Bild: TT

Jag har en åttaåring. En känslig, empatisk, rolig, smart och kaxig unge som jag helt enkelt inte kan få nog av. Som jag kramar och pussar på varje kväll och sover så nära att vi alltid känner varandras värme.

Häromdagen hörde jag två kollegor prata med varandra om fallet Madeleine.

"Är det inte dags att Madeleines föräldrar ger upp nu? Det har gått tio år."

Jag kunde inte förstå den meningen, inte ta till mig den alls. Hur då "ge upp"? När ger man som förälder egentligen upp hoppet om att hitta sitt barn vid liv? Att få återförenas?

I ena sekunden ligger ens barn och sover tryggt. I andra sekunden är barnet borta.

Innan jag själv fick barn tyckte jag ibland att mediacirkusen kring Madeleine var osmaklig. Hur kunde det fokuseras så ofantligt mycket på just det här barnet, när så många tusentals barn försvinner spårlöst över hela världen eller dör till följd av krig och svält?

Men jag tror jag förstår nu. Det är den plågsamma igenkänningen. Vetskapen om att "det hade kunnat vara jag".

Vi hade alla kunnat vara Madeleine McCanns föräldrar. Vi hade alla kunnat ta en harmlös risk som vi skulle få tillbringa resten av våra liv med att ångra.

När mitt barn var tre år besökte vi en badplats på Björnön i min gamla hemstad Västerås.

Barnet gungade och hade roligt tillsammans med andra barn vid en lekställning. Jag skulle bara springa ner mot stranden och hämta en sak lite snabbt.

Jag vände mig om hela tiden med bara några meters intervaller och såg mitt barns lockiga hårsvall svaja fram och tillbaka i vinden. Allt var okej.

Men som i en blinkning var mitt barn borta. Gungan svajade fortfarande, men just mitt barn fanns inte kvar på lekplatsen.

I en kvart var min lilla treåring försvunnen, på en stor strand intill en skog, bland hundratals främmande människor. I en kvart växte sig oron till total panik, skrik och gråt från min sida.

Jag hann gå igenom precis alla tänkbara scenarion i huvudet under den korta tiden. Jag hann föreställa mig att mitt barn skulle vara försvunnet för alltid. Eller hittas död. Och att det skulle vara mitt fel.

Den kvarten var nog den längsta i mitt liv. Jag har aldrig kramat någon så krampaktigt som jag kramade mitt barn då, när den lilla gråtande treåringen tillslut lämnades över till mig från en hjälpsam främling.

Jag sökte i en kvart. Femton minuter.

Madeleines föräldrar har sökt efter sin dotter i tio år.

Slutar man någonsin längta? Hoppas? Söka? Klandra sig själv? Jag har svårt att tro det.

Madeleines föräldrar är inte ensamma om att känna saknad, djup sorg och desperation. Men bilden på deras dotter och hennes allvarliga blick påminner oss alla om vår största rädsla som föräldrar:

Att förlora ett barn.

Bild: TT

Amanda Leander är reporter på Nyheter24. Här kan du läsa ett urval av hennes tidigare krönikor:

● Det här är till alla vuxna män som skrämmer mitt barn

● Vi föräldrar tröstar barnen – men just nu behöver vi alla få vara små

● Väljer du bort vaccin? Håll ditt livsfarliga barn borta från förskolan

● Mitt bästa relationsråd: Blocka varandra på sociala medier

● En av mitt barns viktigaste föräldrar är bonusmamman