Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Som adopterad är jag varken svensk eller invandrare – vem är jag?

Hanna Larsson: "I den här rotlösheten försöker jag att hitta min identitet, men det är svårt när samhället bestämmer den åt mig."

Hanna Larsson skriver om adoption och identitet.

Hanna Larsson

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vi måste prata om adoption och varför det är problematiskt. Vi ska inte prata om mina adoptivföräldrar eller om jag ska söka till "Spårlöst". Vi ska prata om hur adoption kan göra att man får en till identitet, och samtidigt ingen alls. 

Varje dag tillskrivs vi massor av etiketter för att omvärlden ska kunna bilda sig en uppfattning om oss. Det kan vara allt från kön och stad till yrke och ursprung. 

Jag får etiketterna ung, kvinna, asiat och invandrare. När någon träffar mig för första gången är det allt de ser och vet om mig. Innan jag hinner presentera mig har de redan bestämt sig för vem jag är. 

Jag blir hon som jobbar i en nagelsalong, som kan karate, eller som kan köpas för pengar. Jag tillskrivs alla stereotypiska drag på grund av mitt utseende vare sig jag vill det eller inte. Utseendet spelar roll oavsett vad folk säger. 

Runt människor som känner mig är jag också ung och kvinna, men jag är även svensk. Jag får etiketterna dotter, syster och vän. Jag är som vem som helst. 

Varje gång jag antyder att jag är asiat, invandrare eller adopterad blir jag snabbt avvisad. De ser mig som svensk och det känns som att de förväntar sig att jag ska tacka och ta emot, som om det vore det jag alltid velat bli. Ibland insisterar de så mycket att det plötsligt ses som något dåligt att vara något annat än svensk. 

Tyvärr är det inte socialt accepterat att vara både svensk och invandrare. Det går liksom inte ihop. Att dessutom ha blivit adopterad gör inte saken bättre. 

Människor insisterar på att jag är svensk, men jag vet att det inte stämmer. Inte helt i alla fall. Mitt utseende kommer alltid att avslöja mig och jag kommer alltid att sticka ut. 

Jag är den som blir tilltalad på engelska när jag är på stan och jag kommer alltid att ses som en turist. När någon försöker imponera på mig så börjar hen prata med mig på ett sydostasiatiskt språk. Det kan ta flera minuter innan personen förstår att jag inte förstår vad hen säger. 

Plötsligt har jag hamnat i vad som känns som en frågesport om Kina, men jag vet inte varför, för det är inte ens mitt ursprungsland. 

Jag får besvikna blickar tillbaks när jag berättar att jag varken kan mitt ursprungslands språk, kultur eller normer. Jag känner mig inte hemma där, oavsett hur mycket folk säger att jag ”borde åka tillbaka till mitt land”. 

Jag har accepterat att jag aldrig kommer ses som svensk eller invandrare på riktigt. På samma sätt har jag accepterat att jag är adopterad och att jag inte hör hemma någonstans. 

I den här rotlösheten försöker jag att hitta min identitet, men det är svårt när samhället bestämmer den åt mig. 

Det är även en av anledningarna till att adoption är problematiskt. Det kan verka som att det haglar identiteter över mig, men egentligen har jag ingen alls.

Hanna Larsson

Håller du med?

Mer:

Kimia, 21: Jag kommer alltid vara blatten