Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Det tar 21 dagar att bryta en vana – men honom glömmer jag aldrig

Nyheter24:s Malin Nilsson berättar om sin första kärlek och misshandeln han utsatte henne för.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det sägs att det tar 21 dagar att bryta en vana. Men ibland är jag tveksam på om det verkligen stämmer.

För det har gått mer än 21 dagar, snarare mer än 3 000 sedan vi talades vid sist. Ändå är det som att jag fortfarande kan höra hans röst klinga i mina öron. Jag kan fortfarande identifiera lukten av hans parfym, känna hans tåflört under köksbordet och minns fortfarande vilken låt han skulle vilja ha på sin begravning (The Living End – Wake up).

Jag kan till och med fortfarande hans mobilnummer.

Han var min första stora kärlek. Jag var 15, han 19. Jag höll det tyst för mig själv i säkert ett år. Jag skämdes över att vara kär i någon som var upptagen.

2006 blev han min, och jag fick vara hans i ett halvår. Men tro mig, hur kär jag än var i honom så var det inte en kärlekshistoria.

Vi kan kolla honom T. Vi lärde känna varandra på nätet. Förutom att chatta på msn upp till åtta timmar om dagen talade vi ofta i telefon om nätterna. Vi båda hade sömnproblem, kanske en aning ångest och fanns där för varandra.

Men det var inte förrän vi just blev tillsammans som jag såg honom på riktigt för första gången. Än idag, efter elva år, känns det som att jag fortfarande upptäcker honom. I mitt sinne. 

Han hade ett temperament som ofta bortförklarades som en ”kort stubin” men som i själva verket handlade om explosiva utbrott som ledde till att saker gick sönder, liksom även han själv.

Jag tänkte aldrig på det då, men ju mer jag var med honom desto mer började jag ändra mitt utseende när jag var med honom. Hemma fortsatte jag med min tjocka kajal, men det fick han sällan se.

Än idag hör jag otrohetsanklagelserna, hans självmordshot och bakgrundsbilden av ett kranium på datorn som han visste väckte obehag hos mig. Han besökte ofta sajter om hur en lättast tar sitt liv.

En gång berättade han för mig om sin önskan om att  ”hoppa framför ett tåg och filma allt" och skicka till mig.

Det var bara en i mängden av märkliga saker han sa till mig, även om jag aldrig glömmer just det. Att jag säkert var lesbisk och låg med min kompis. Att han hade lurat mig till analsex för att se om jag verkligen skulle gå med på det. 

Att han inte minns den där gången han tryckte mig mot sängen med sina händer och orsakade blåmärken längs mina revben. Det man inte minns har inte hänt.

Men jag minns. Och jag vet att ni är många med mig.

Vi är alldeles för många tjejer som har utsatts av våra pojkvänner. Många av oss vågar aldrig berätta, inte för någon. 

Det är lätt att tro att vi romantiserar misshandeln för att vi inte kan sluta tänka på dem. Lätt att be oss glömma och gå vidare.

Man kommer alltid sin förövare nära. De tränger sig in genom varje millimeter i ens kropp, under all hud. 

Det tar 21 dagar att vänja sig ifrån dem, men längre än 3 000 dagar att glömma dem. 

Om du som kvinna är utsatt för våld och hot kan du ringa kostnadsfritt till Kvinnofridslinjen. De nås på nummer 020-50 50 50 dygnet runt.

Malin Nilsson är reporter och sexpert på Nyheter24. Läs hennes tidigare krönikor:

Män måste börja ta ansvar för vilka de ligger med

Nej, abort är inte ett preventivmedel

Den "nya sextrenden" stealthing är våldtäkt

Nej, William och Noora i Skam är inte ett "gulligt" par

Du kan även följa henne på Twitter här.

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.

Känner du igen dig?

Mer:

Jenny, 30: Min pojkväns svartsjuka var nära att bli min död