Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
2245
reaktioner idag

5 helt sjuka saker jag insett efter att ha levt med diabetes halva mitt liv

Åren går, men min diabetes kvarstår. Här är några oväntade grejer jag fick lära mig om den här alldeles för vanliga sjukdomen.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Diabetes är lite som en partner. Ibland vill man bara kasta alla insulinpennor, blodsockermätare, druvsocker som växer likt svamp i munnen och läkarbesök långt åt helvete. Samtidigt går det inte (bokstavligt) att leva utan.

Det är en berg- och dalbana av ~känslor~ och bokstavliga fall. Följ med här på min pedagogiska resa som typ 1-diabetiker. Med både höga och låga värden (lite diabeteshumor – you're welcome).

Min lilla emergency kit som jag har bredvid mig på jobbet.

1. Allt kretsar kring mat

Har du någon gång varit hungrig? Alltså så hungrig att du känner att du ska svimma när som helst. Prova den känslan gånger 5,3 miljoner. Ungefär så känns det att ha lågt blodsocker, eller "känning". Genom åren har jag fått i mig ketchuppaket, socker utblandat i vatten, godis jag hittat i soffan – eller favoriten yoghurt äten ur en blomkruka.

Mitt socker var så lågt att jag förvirrad stapplat in i köket och tagit första bästa "skål" och käkat ur.

Den ständiga frågan som jag ställer är "vad blir det för mat?" – för jag måste ju äta. Vilket på gott och ont kan innebära fördelar. När det serverades fiskgratäng i skolan fick jag istället panerad fisk på grund av att jag verkligen hatar den unkna gratängen. Jag måste ju ha mat liksom.

2. Om du är virrig blir du begränsad

Om du som diabetiker glömmer ditt insulin (jag tar två olika sorter ungefär fem gånger om dagen) så blir du väldigt låst. 

Givetvis ska man inte glömma, men jag är bara en människa. Ofta innebär det att man snällt måste åka hem för att hämta den kära medicinen – och antalet timmar jag varit sen på grund av min förvirring är pinsam. Som tur är har jag lärt mig av mina misstag och har nödinsulin i min egna lilla jobblåda (se bilden ovan).

Sen så är det ju det där med doser. Att varje dag räkna ut exakt hur mycket insulin som ska tas – för det skiljer sig, banne mig! Beroende på dagshumör, sjukdom, antal gram kolhydrater, stressnivå och gud vet vad spenderar jag (och säkert alla andra diabetiker) timmar med att leka matematiker.

Simon lajvar matematiker/diabetiker. (Montage, duh)

3. Du får inte vara känslig för blod

Blod. Blod. Blod. Överallt. Om det inte är för att du måste sticka dig i fingret, byta sensor (som jag gör helt själv – det är en liten rund prick som mäter mitt blodsocker som jag har på armen), ta insulin (det blöder oftare än du tror när man sticker sig själv i kroppen) eller när du blir tvungen att lämna blod för att ta HbA1c hos läkaren (ett mätverktyg som mäter blodsocker över en längre tid).

Nu till det jobbigaste. Vid några tillfällen har jag vaknat i en pöl av blod på grund av att jag "vaknat med lågt blodsocker". Det sög verkligen.

En bild från 2013 när jag vaknade med lågt blodsocker och hade bokstavligen "gått in i väggen".

Som tur är är jag inte känslig för blod – och om du skulle vara det och sen få diabetes så är det bäst att du get a grip, honey.

4.  Folk är dåligt utbildade

Låt mig vara seriös ett litet tag. I Sverige finns det cirka 450 000 diabetiker (enligt Diabetesförbundet) – och det är 4,5 procent av hela befolkningen-ish. Trots det finns det inte särskilt mycket kompetens i vårt samhälle när det kommer till diabetes.

Jag hade en idrott- och hälsa-lärare som försökte ge mig insulin när jag hade lågt blodsocker (vilket skulle innebära typ döden) och jag får ofta utbilda personer som inte kan skilja på olika typer av diabetes, olika blodsockervärden och liknande.

Men det gör jag gladligen! Givetvis kan man inte ha koll på allt – men det ska vi allt ändra på.

Well crap.... Blodsockret ligger över gränsvärdet som så pedagogiskt syns vid den blå linjen – och därför kräv insulin för att justera. 

5. Det har gjort mig starkare

För ett år sen skrev jag en krönika om att jag skämdes över min diabetes. Vilket jag gjorde till viss del när jag var yngre. Jag gömde mig när jag tog insulin och försökte att inte ta blodsockerprov inför folk. 

Men fuck that.

Simon "firar" med lite insulin.

Idag har det gjort mig starkare. Ett "klarar jag av det här klarar jag av allt"-moment. Samtidigt har jag lärt känna fantastiska människor tack vare min diabetes. När jag fick diagnosen som trettonåring åkte jag på diabetesläger och det blev som en aha-upplevelse. Jag lärde känna flera diabetiker som "var precis som jag" – och varje gång jag träffar en fellow diabetiker så kommer samtalet igång. 

Om doser. Om pump. Om HbA1c. Om hur det suger att vara låg – eller hög. Och det är fan fantastiskt mitt i all skit som diabetes faktiskt innebär.

När jag träffar Peter Jihde och Molly Sandén ska båda få en high-five. Vi ses väl på Diabetesgalan nästa år hoppas jag, min inbjudan måste ha kommit bort i posten.

Simon Lundberg är reporter på Nyheter24 och har (som du säkert förstått) haft diabetes i 13 år. Du kan följa honom på Twitter här.

TV: 7 symtom som kan innebära att du har diabetes:

Känner du någon med diabetes?

Mer:

7 tecken på att du kan ha diabetes – utan att veta om det