Varför låtsas nationalisterna och kvinnohatare att de bryr sig nu?

I efterdyningarna av #metoo har otaliga analyser gjorts av de utpekade förövarna. 

Omvärlden chockas över hur långt det sexuella våldet och övergreppen sträcker sig, medan vissa trots de hundratusentals vittnesmålen väljer att sticka huvudet i sanden. Till och med försvara förövarna. 

För inte kan väl inomeuropeiska, svenska män vara sexuella rovdjur? 

Majoriteten av de sistnämnda tillhör den grupp av människor som ägnar all sin tid åt att hänga ut icke-vita förövare på Flashback, men aldrig verkar vilja diskutera fall som Hanna Wigh eller Tova Moberg.

Som menar att kvinnovåldet inte funnits i snälla Sverige innan tidiga 2000-talet. Menar att den höga anmälningsgraden inte alls kan vara kopplad till en politisk våg som de senaste åren gjort att flera kvinnor vågat anmäla. Menar att de enda som våldtar, också bryter. 

Detta, trots att den tydligaste gemensamma nämnaren oavsett etnicitet, religion eller samhällsklass alltid har varit män. 

Något som bevisats både via statistisk fakta och personliga vittnesmål sedan mänsklighetens dokumenterade historia. 

Ännu obehagligare är de män i maktpositioner som nu sparkar anställda för samma typ av beteende som de själva gör sig skyldiga till på varje AW. Politiker, kulturelit, poliser. 

Som nu duktigt anställer två kvinnor för att släta över det hela. Kanske till och med en svart eller homosexuell. 

De kallar sig för humanister och drar våldtäktsskämt bakom stängda dörrar. Sover gott om natten för att de minsann inte är våldtäktsmän, trots att de begått alla typer av sexuella övergrepp förutom "fullbordad" penetrativ våldtäkt. 

Trots att de uppehåller de strukturer som formar våldtäktsmän. 

Men nu ska det städas, när kvinnorna är jobbiga och inte kan ta ett skämt längre – anmäler och hänger ut på sociala medier. Nu måste man vara försiktig. Visa att man visst bryr sig om kvinnor. 

Och plötsligt har både nationalisterna och anti-feminister satt sig in i debatten om kvinnofrågan. 

Där den empatiska förmågan saknas hos både grupperna, rinner egoismen över. Så länge man själv gynnas, spelar inte andras upplevelser eller livssituation någon roll. 

Man skyddar det egna till varje pris, oavsett vad det kostar. 

Bland de mediapersonligheterna som pekats ut i Sverige, ser vi i majoritet män i maktpositioner, som använt sitt övertag för att skrämma, avfärda och tysta sina offer. 

Personer som är beredda att utöva sexuellt våld och orsaka lidande för att möta sina egna begär. Aspekter som representerar en egoist, som sätter det individualistiska behovet först. 

Aspekter som på alla sätt både representerar anti-feministen och nationalisten.

Och trots denna plötsliga "oro för kvinnan", så vill denna man inte förknippas med feminismen. Han påstår att det handlar om individen. Bruna män. Eller "dumma" män. Aldrig män som honom. 

Men det handlar inte bara om den fruktansvärda gruppvåldtäkten i Fittja, Tova Moberg eller Lulu Carter  – det handlar om strukturer som håller kvinnovåldet och den sexuella förövaren om ryggen och tystar dess offer. 

Strukturer som skapats av just sådana män, som nu vill påstå bry sig om kvinnor. Men om dessa saker ska förändras behöver inte vi ditt falska engagemang. Vi behöver feminismen. 

För vi har länge hållit varandra om ryggen, slagits för att riva ner de egoistiska individer i maktpositioner som förtrycker oss. 

Vi kämpar för varandra, för kollektivet och det är vi som sporrat denna revolution.  

Ni har aldrig brytt er om den kvinnliga kampen, så varför börja låtsas nu?  

Läs även: Nemo det är inte synd om dig – du förgrep dig på ett barn

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.