Opus Bilprovning i Flen. Om bara några minuter ska jag köra ut i riktig trafik för första gången, med en trafikinspektör bredvid mig. Händerna är svettiga, benen darriga och hjärnan går på högvarv. Det känns surrealistiskt att dagen jag väntat på så länge är här. 60 timmar i simulator, lektioner, teoriprov, risktvåan – allt har lett upp till den här soliga aprilförmiddagen i Flen.
Inspektören Tina hälsar mig välkommen, hon går igenom hur provet ska gå till och vad hon kommer bedöma mig på. Säkerhetskontrollen blir att kolla däck, jag kikar mönsterdjup och lufttryck. Enkelt, det har jag övat in.
Sedan är det dags att köra iväg. Men jag hinner knappt lämna parkeringen innan jag gör mitt första kritiska misstag.
Tvärniten på parkeringsplatsen
När jag ska bromsa inför svängen ut mot landsvägen trycker jag lätt på pedalen. Men det som känns som en lätt inbromsning i simulatorn är inte lätt i verkligheten. Hela bilen rycker till, jag försöker rulla fram och testa igen, men bilen rycker till ännu en gång.
Paniken stiger inom mig när jag återigen, precis som på risktvåan i november, får uppleva den kopiösa skillnaden mellan verklighetens g-krafter och simulatorns pedaler. På förhand var jag medveten om skillnaden, men att bara veta om den räcker uppenbarligen inte till i praktiken.
Det är ingen bra start, men ett litet misstag behöver inte vara avgörande. Jag försöker spela bort det med att säga att jag är van vid en annan bil och att nerverna spökar.
Upp på gräset
Sedan svänger jag ut på landsvägen, accelererar upp till 80. Att hålla sig inom körfältet känns ganska enkelt, likaså att hålla hastigheten. Det känns inte heller så läskigt som jag alltid trott att köra förbi mötande bilar i en sådan fart. Självförtroendet växer lite, men sjunker snabbt ner till botten igen när Tina beordrar mig att svänga av på en mindre väg.
Jag saktar ner rejält, blinkar, har bra uppsikt, drar ratten fullt till höger. Men högersvängen som jag gjort så många gånger i simulatorn, som också känns helt rätt och rimlig där i stunden, visar sig vara fullständigt felaktig.
Bilens främre högra däck kommer upp på vägkanten, kör över gräset innanför kanten, och sedan ner igen. Jag skrattar till lite nervöst, Tina säger inget, men inombords vet vi redan då, fem minuter in i provet, att det inte kommer utfärdas något körkort i dag.
Upp på gräset
Lite längre fram är det dags för parkering, och jag får i uppgift att välja valfritt ställe att backa in på. Längst bort är det flera platser lediga. Jag kör dit och tänker backa in bredvid bilen längst in.
När jag sitter med som passagerare ser backning så enkelt ut. Men när jag själv ska göra det för första gången visar det sig vara enormt utmanande. Jag försöker följa parkeringstekniken, kolla i backspeglarna, precis det jag övat in i simulatorn. Men jag hamnar fel, min känsla för bilens storlek och placering finns inte där överhuvudtaget, jag trampar också för hårt på bromsen igen.
Till slut hamnar jag två meter från bilen jag skulle backa in bredvid. En urusel parkering. Men jag vet att jag absolut inte kommer kunna göra bättre ifrån mig, så jag säger, till inspektörens förvåning, att jag är nöjd med placeringen.
”Det förklarar din körning”
Nu när Tina känner till min extremt bristande manövrering ger hon mig av säkerhetsskäl en enkel rutt resten av vägen. Jag får svänga höger i en rondell, krypköra i ett gångfartsområde, det går bra. Hon behöver inte ingripa med sina pedaler en enda gång, vilket jag ser som en vinst i sig. Någon form av trafikvett har simulatorn gett mig trots allt.
När jag kommit hela vägen tillbaka till Opus Bilprovning, parkerat lite snett utanför och stängt av bilen kommer Tina genast med det väntade beskedet att jag inte är godkänd. Jag visade tydligen brister i det mesta – regler, uppsikt, hastighetsanpassning, miljökörning – även om det inte kändes riktigt så illa när jag körde.
Den mest kritiska bristen var förstås manövreringen. Det känns ändå fullt rimligt att man inte ska ha körkort om man inte kan svänga, bromsa och backa ordentligt.
När allt är klart berättar jag för Tina att det här är ett journalistiskt experiment, att jag bara övat i en simulator och att det här var första gången jag körde i riktig trafik.
Hon blir först lite förvånad innan hon kommer ihåg att hon såg mig på TV4 häromdagen.
– Det förklarar din körning, säger hon innan vi skiljs åt.
Slutsats
Ja, nu vet vi. Efter ett helhjärtat försök, med månader av träning och research, kan vi slå fast att det inte går att lära sig köra bil och ta körkort bara via simulatorträning. I alla fall inte än.
Kanske hade jag kunnat ta fler lektioner eller övat i mer avancerade simulatorer för att öka mina chanser. Men efter i dag är jag ganska säker på att inget av det hade kunnat förbereda mig tillräckligt väl inför uppkörningen ändå.
För att kunna köra en riktig bil krävs det helt enkelt att du övar i en riktig bil.
Och det är precis vad jag ska göra nu.
