Ulf Kristerssons tal: Humoristiskt, engagerande och känsla av "här och nu"

Ulf Kristerssons inledning är mycket lovande. Lite skämtsamt säger han att han ska avslöja en hemlighet som kommer chocka ledarskribenter och andra som är här för att analysera talet.

Vad människor begär är inga stora ord eller luftiga visioner, utan "ordning och reda i politiken". Det är förtroendet för politiken, och politiker, han vill upprätta. Motsättningen mellan tomt prat och faktiskt fungerande politik, och att Kristersson kommer stå för det senare höjer förväntningarna. Här får vi ta del av ett sammanhållet politiskt tal som faktiskt tar chansen att utveckla tankegångar som kanske inte låter sig göras i intervjuer, debatter eller i inlägg på sociala medier.

Inte helt oväntat är det gängkriminaliteten som kommer som första punkt. Hårdare tag mot kriminella utlovas. Men också att orsakerna bakom måste beaktas, främst segregationen. Här är Kristersson och Magdalena Andersson överens. Det hade kanske höjt Kristerssons trovärdighet om han lyft fram sådana områden och inte bara pekat på de motsättningar som finns.

Genomgående i talet jobbar Kristersson med humor. Ett typexempel är att efter talet om hårdare straff för kriminella så lovar han att i hans regering så kommer justitieministern inte att heta Morgan Johansson. Skratt och applåder. Det följs upp med "Tänk att också Morgan Johansson kan få applåder".

Det kan tyckas som lite lättköpta poänger, men humor ska aldrig underskattas, särskilt inte när den är rätt kul.

Men det är inte bara kriminaliteten som är i fokus för moderatledaren. Mycket utrymme ägnas åt ekonomiska frågor i ljuset av den senaste tidens ekonomiska turbulens, där Kristersson menar att höstens val kommer bli "ett plånboksval" – ett begrepp som vi såg Moderaterna börja använda tidigare i somras. Här går Kristersson i direkt dialog med Magdalena Andersson, som i förhållande till det ekonomiska läget talat om "Putinpriser".

Med en stilfull stegrande upprepning säger han säger att "Det var inte Putin som såg till att vi hade världens dyraste diesel redan före kriget. Det var inte Putin som la ner fullt fungerande svensk kärnkraft. Det var inte Putin som bildade regering med Miljöpartiet…". Efter skratt och applåder från publiken: "Och det var inte Putin som höjde 46 skatter på 8 år."

Dialogen går således inte bara i Magdalena Anderssons riktning genom sakfrågan utan också i den närvarande publikens. Vid flera kom applåder där Kristersson kanske inte förväntat sig några och pausade sin framställning med kommentaren: ”Ja, det är värt en applåd”.

Här fanns en närhet och tillsynes obundenhet i förhållande till manus.

Den elräkning som i Kristerssons tal får symbolisera resultatet av nuvarande regerings ekonomiska politik, liknas välfunnet vid ett ”omvänt lotteri”. Kristersson är upprörd över hur bland annat elräkningarna kan bli så höga. Här hade man kunnat hoppas på en lite djupare analys.

En analys som kunde ha tagit med de eventuella nackdelar som kan följa av en privatisering av bland annat elförsäljning. En privatisering som Kristersson helhjärtat stöder. Detsamma gäller Kristerssons kritik av S-planer att minska rutavdragen. Det förslaget presenteras som en form av skattehöjning. Rutavdraget kan också ses som en form av skattefinansierat bidrag (som andra typer av avdrag). Det hade Kristersson kunnat kommentera.

Samma sak gäller bidragsfusket, som är en tung post i statens finanser. Detsamma torde gälla skattefusket, att skatter också är något bra och att de som skattefuskar också är kriminella. Kristerssons inledning och formatet av ett sammanhållet tal gjorde att sådana förväntningar fanns.

Den ekonomiska krisen på 90-talet lyfts fram, och att politiken sedan dess fungerat bra och gjort så att folk fått mer i plånböckerna, här hade också en politisk kommentar, möjligen med lite självkritik, kunnat passa.

Klimat- och miljöfrågor ges inget stort utrymme. Istället talas humoristiskt om att publiken ”ska kunna unna sig en plastpåse när de går och handlar” Förutom kriminalitet och plånbok/sänkta skatter är det regeringsfrågan som engagerar Kristersson som mest. Centern avkrävs svar vilket lag de vill spela med i. På vänstersidan är de endast överens om att S ska regera.

I Kristerssons lag är de överens om mycket och för seriösa diskussioner. Det talas om ansvarsfrågan, att också politiker och statstjänstemän måste ta och kunna göras ansvariga, något sittande regering enligt Kristersson – med ett flertal välfunna exempel - misslyckats kapitalt med. Återigen får vi höra en humoristisk liknelse som tydliggör ståndpunkten. ”Det är dags att städa upp, och som med trappor börjar man uppifrån. Låt oss börja med regeringen.”

Ett intressant val av maktkritisk metafor som betonar idén om den svenska socialdemokratin som toppstyrd.

Kristersson visar ett tveklöst engagemang, som åhörare känns det att han tror på vad säger. Att han talar till synes utan manus bidrar till närvarokänslan och trovärdigheten.