Vem har egentligen övertaget i kriget?
Sir Alex Younger, före detta chef på brittiska underrättelsetjänsten MI6, svarar omedelbart när The Economist frågar honom:
— Iran.
— Sanningen är att USA underskattat uppgiften och förlorade handlingskraften gentemot Iran för två veckor sedan. I praktiken har den iranska regimen visat sig vara mer motståndskraftig än jag tror att någon väntat sig, fortsätter han.
När USA tillsammans med Israel inledde attackerna mot Iran för ungefär en månad sedan målades det upp som ett lätt uppdrag. Den högste ledaren Ali Khamenei dödades dag ett, därefter skulle ett regimskifte ske och USA skulle gå segrande ur kriget efter fyra-fem veckor.
Men när den tidsfristen nu nåtts är det allt mer som talar till USA:s nackdel.
Amerikansk kunskapsbrist
Trots regelbundna – och framgångsrika – attacker mot Irans flotta, robotfabriker och ledarskap, lyckas Iran fortsätta att utgöra ett tillräckligt stort hot i regionen för att driva upp bränslepriser och orsaka global ekonomisk oro. USA:s diplomatiska kontakter i området försämras av Irans attacker mot gulfstaterna, som tvingats inse att USA hellre använder sitt luftvärn för att skydda Israel än dem. Och på hemmaplan irriteras väljarna av att kriget, som många anser vara onödigt, orsakar högre levnadskostnader.
— Om man hade varit mer kunnig om Iran i de beslutsfattande kretsarna i USA hade man förstått att den iranska regimen förberett sig på det här i 30–40 år, säger Peter Haldén, lektor i krigsvetenskap.
I Teheran har regimen åtminstone utåt avfärdat tanken på förhandlingar med USA, som inledde kriget trots rapporter om framgångar i de diplomatiska samtalen kring Irans kärnprogram.
”Lika bra att dra”
Och bara faktumet att Trump öppnat för en vapenvila spelar iranierna i händerna.
— Det ingjuter inte fruktan i motståndaren direkt, säger Haldén.
Enligt honom finns det två vägar framåt för USA. Den ena är att eskalera avsevärt, vilket dock kan vara effektlöst gentemot en motpart som ser kriget som existentiellt.
Det andra alternativet är att måla upp de uppnådda militära framgångarna som en seger, och i stället för att tvinga iranierna till kapitulering återvända om några år för att återigen förstöra iranska kärnenergianläggningar.
— Och om man dessutom nu har börjat signalera att vi vill dra oss härifrån, då är det lika bra att dra sig därifrån fortare än kvickt.
