Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Elena vågar äntligen berätta sin hemlighet: “Jag tänder på blod”

Redan som barn trodde Elena att något var fel på henne. Idag är hon inte rädd för att gå med huvudet högt och berätta sin historia.

Fetischism

Som barn kan vi ha svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som är verklighet. Men kanske behöver det inte vara två olika saker – utan en del av vårt inre som försöker komma fram och visa sig. Vår identitet.

Elena tänder på blod. Något hon länge har känt stor skam för och inte vågat berätta ens för sina närmaste vänner. 

Nu har hon berättat för hela världen. Tidigare i år hade filmen “Monstret” världspremiär. En dokumentär där Elena är huvudroll och hennes väg till självacceptans och utlevnad står i centrum.

Blev attraherad av skräckfilm

Under barndomsåren i tyska Lübeck brukade Elena redan som 8-åring kolla på skräckfilmer i smyg. Det var långt innan torrent-tjänster och streaming-sajter. Istället gick hon till sina kompisar och kollade på splatter- och vampyrfilmer i smyg. Favoriten var den första “Blade”-filmen, som idag bara säljs i en censurerad version i Tyskland.

– Jag visste inte då att det var en sexuell koppling, bara någon fascination som jag inte kunde förklara, och det kanske var därför det tog lång tid för mig att koppla det till min sexualitet, berättar Elena för Nyheter24.

Det är inte ovanligt att gilla skräckfilm redan som barn, men för Elena var det något extra speciellt. Det var mer spännande än faktiskt skrämmande som för hennes vänner, något hon aldrig vågade prata om.

– Något i mig sa att det var annorlunda, att det kanske är bäst att jag inte pratar om det.

Vågade aldrig prata om blodfantasierna

Fascination blev sexuella fantasier. Som 15-åring gick Elena in i sitt första förhållande och sexdebuterade. Då började hon drömma om att inkludera blod, att smaka på det, i sexakten.

Trots att det var där fantasierna tog start dröjde det många år innan Elena ens vågade prata om det, än mer att faktiskt göra det. Under åren som hon förtryckte sin sexualitet mådde hon väldigt dåligt. Ibland gick det bra för Elena att inte tänka på det alls, men i vissa perioder var det helt omöjligt att fokusera på jobb eller plugg.

–  Det låter egentligen så löjligt för sexuell frustration är något vi i dagsläget överanvänder. “Jag har inte legat på en vecka, jag är sexuellt frustrerad” men riktig sexuell frustration har ju väldigt allvarliga konsekvenser. Som sömnbrist, aptitförlust, depression, allt man kan tänka sig. Det var ju det jag också upplevde då, säger Elena.

Trots terapisamtal där Elena pratade om allt möjligt, vågade hon inte prata om just det som tyngde henne.

–  Det var nog mest skammen över att behöva känna så. Jag vågade inte ens berätta det för mina närmsta vänner. Hur skulle jag våga berätta det för någon annan, mycket äldre vuxen människa? 

Första donatorn

Detta var fram tills Elena blev runt 20 år, då hon träffade sin första donator. Det var en tjej som länge anade att hon och Elena delade samma fantasi, och försökte pusha henne till att prata om det.

– Men jag vägrade länge att prata med henne om det, det tog ett halvår. Hon såg att jag hade svårt att acceptera det, och att prata om det men hon sa att jag kunde ställa frågor.

Till slut fick Elena leva ut.

– Vi har aldrig innan eller efter detta haft sex på det sättet. Visst var det en slags sexuell kontakt, men det var inget samlag. Vi har nog aldrig sett varandra halvklädda någon gång.

"Vill att alla som träffar mig ska lära känna mig som jag är"

Med tiden flyttade Elena till Sverige, där hon har ägnat många somrar i barndomen. Då blev det allt lättare för Elena att vara sig själv.

– Jag är i en ny stad, i ett nytt land, ingen här känner mig. Jag behöver inte vara rädd att det pratas runt eller någon ska smutskasta min familj. Så jag bestämde mig för att alla som träffar mig här och nu ska lära känna mig som jag är. Och det betyder inte att jag breder ut min sexualitet framför varje människa jag träffar, men jag ljuger inte om det.

Idag har Elena en fast kärlekspartner som också är hennes donator.

Efter filmen har Elena fått många positiva reaktioner.

– Många fetischister har hört av sig för att de kände igen sig i att leva med det så länge, och att gå runt med tankarna och inte ens våga tänka de tankarna, än mindre leva ut det. Många fetischister verkar ha gått igenom samma sak sorts resa till självacceptans. Det tyckte jag var väldigt fint och skönt att höra, att man faktiskt inte är ensam, säger Elena till Nyheter24.

Läs också om det fem vanligaste fetisherna och vad de innebär

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på omvärlden – både från Google Play och App Store.

Har du också en fetisch?

Mer:

Dominanta Josefine: "Om han rör mig utan tillåtelse får han en örfil"